Lite racer och swimrun

publicerat i Cykla, Swimrun;
Direkt efter jag stämplade ut mot semester 6/7 så stack vi ut och cyklade racer. Jag, P-E, Mathias och äldsta ungen. Hon fick låna lillesysters cykel för att prova... jag hade en känsla att det skulle uppskattas mer än MTB.
Hon såg pepp ut innan.
Det var extra skönt att ha två erfarna cyklister med. Dels för att det blir säkrare i trafiken och att det är lättare att få tips och råd av någon annan än mamma.
Fotar fotografen.
Vi cyklade ut till Stenö för en fika. Sen via Söderhamn/Ridskolan hemåt igen. En lagom lång tur första gången. Om hon gillade? Japp!! Det gjorde hon!
Måndagen efter följde samma barn med på swimrunträning för att knäppa lite kort och passa junioren medan vi tränade.
Stor ÄLSK på bilderna!
Jag, P-E och Gustav (som simmade Vansbro 10k dagen innan och knep bronspengen, mäktigt).
På stillbilder ser det inte tokigt ut alls.
Efter något/några varv på sprintbanan vid Färssjön blev det lite lek i vattnet.
Mamma-haj.
En luftfärd.
Arena Färssjön.

Swimrun och MTB

publicerat i Cykla MTB, Swimrun;
Tjohoo, äntligen kom min fjärde Eviga hem. "Walk to the beat of your own drum" heter den. Precis lika fin som de andra tre. Nu flyttar jag runt henne lite för att se vart hon ska bo.
Det blev swimrun i fredags. Prästnäset Swimrun hade en prova på kväll och det passade mig alldeles utmärkt att ha min säsongspremiär då. Team Sportia lånade ut dräkter och sålde tillbehör.
Vi ser rätt nöjda ut innan och känslan var lika efteråt. Så JÄKLA skönt att få kliva i vattnet utomhus utan att det känns jobbigt, kallt och mörkt.
Så vi körde typ 1,5 varv på deras superfina bana och sen åt vi hamburgare och drack kaffe.
Vädret levererade hela kvällen. Perfekt att visa sporten för nyfika och nybörjare en sån här kväll.
Sen gick det ganska fort att ta sig från våtdräkt till flanellskjorta.
Sense8 väntade på Netflix.
Lördagen började med grötfrukost och hundpromenad och sen dök grabbarna upp. Cykling i Mo-Mohedstrakterna väntade.
Vi visste hela tiden ungefär vart vi var, typ Hälsingland.
Men ibland fick karta och GPS komma fram.
Vi gjorde ett utsökt fika-stopp hos bekanta. Saft och rabarberkaka minsann, och kaffe såklart.
Många nya fina stigar. Bara vid ett par tillfällen fick vi vända för stigen tog slut. 
Ännu en dag att vara nöjd med. Kolla in våra nya klubbkläder. Så himla fina. Efter avslutad tur duschade jag och bytte om, tog fram cykeln igen och rastade hunden hem till mamma och pappa.
Sen blev det ganska tidig lördag kväll och en ganska sen söndag morgon för mig och hund-grisen.
Lite promenad, hämta paket, handla mat, tvätta och diska.
Mot kvällningen kom ungdomarna hem från Värmland och junioren från pappa så just nu väntar vi bara hem äldsta från Linköping ♥
Måndagen har bara kväll kvar, skönt med regn och att middagen fixas av ungdomarna.

Skärgårdsutmaningen 2017

publicerat i Swimrun, Tävling;
Här nedan kommer Skärgårdsutmaningen 2017, fjärde upplagan.
Här finns 2014 2015 och 2016
Jag har alltid kört Swimrun med min Malin, alltid.
Vi har haft tidiga långpass på helger, backintervaller i solnedgång och kalla (panikfyllda) simningar i Färsjön... Det blev inte såna träningar den här säsongen. En  simning blev det dock, Malin körde Vansbrosimningen på nytt PB samma helg som Högbo Multi gick av stapeln, därför blev det inte fler träningar än så.
Hennes trilskande fot satte stopp för swimrun i år och jag fick ta in mellandottern som ersättare, vi har tränat en hel del ihop så jag var inte ett dugg orolig för om vi skulle fungera som lag. Vi har visserligen bara tränat swimrun tillsammans en (eller är det två) gånger i år. Detaljer.
Med det skrivet så går vi vidare till tävlingen.
Upp med tuppen och i med gröten innan vi rullade mot Stenö, skönt att ha kort resväg. Väl där träffade vi Sara och Ulrica, ett av damlagen. I år slapp vi vara ensamt damlag, det var hela SEX lag anmälda (varav ett bytte till korta innan start). Läs Saras upplevelse från Skärgårdsutmaningen
(Samtliga bilder från Skärgårdsutmaningens FB/Lotta Malmberg)
Som synes så regnade det, jättemycket. Dagen före hade grannbyn uppmätt 130 mm, galet.
Minuterna innan start är alltid väldigt laddade, nån form av gråtmild ånger infinner sig. Många "-Varfööör?" snurrar i huvudet och besvaras tillslut med ett "-För att vi kan!". Innan konstaterade vi att tävlingen alltid inleds med 90 minuter ångest, men det går över vid havet.
Prologen på 2 km gick okej, tidtagningen fungerade inte just där men jag skulle gissa på att det tog oss runt 11 minuter. Junioren skulle ta första simningen men halvvägs så bytte vi position eftersom det var trångt där ute i vattnet, sånt stör inte mig alls... mer än att jag blir mer taggad för att ta mig om.
Sen ramlade insjösimningarna på. Varmt i vattnet och hela tiden andra lag inom synhåll, inget damlag dock. Jag hade ingen koll på om dom var framför eller bakom oss. Grusvägslöpningen var okej, det är aldrig kul att försöka trycka på iklädd neopren. Aldrig. Junioren matade på och jag försökte undvika att ligga på lina.
Som vanligt BRILJERADE Lockskärsklacken!
En del deltagare tror att det här är ordnat av arrangören men det är stugägarna själva som fixat det här. Jag blev väldigt rörd när vi kom ut dit, hade gärna stannat och kramat om samtliga men just då närmade sig ett damlag bakifrån.
När vi klev i vid Lockskär så såg vi dom bakom oss.
När vi sen simmade mot Enskär så kom dom om oss. 
Jag gjorde det enda vettiga, jag la mig på deras fötter och försökte vila lite bakom. Vi klev upp samtidigt på stranden, drack lite varm nyponsoppa (åhhh så gott, bättre än kaffe) och drog iväg. Ute på rullstenarna sprang det andra damlaget om och ifrån oss. Jag var övertygad om att vi då var sist, dö-sist.
Innan start varnade en av stugägarna på Enskär samtliga startande på långa banan för en hal spång, det skulle vara Sveriges halaste spång... med eftertryck. Gissa vem som åkte på neoprenbaken på den spången?? Jo, jag. 
Jag TÄNKTE att spången är hal.
Junioren ropade att spången var hal.
Men ÄNDÅ kliver jag på den.
PANG! Nu landade jag mjukt på rumpan, gled en bit på våtdräkten och funderade mest på hur det gick till.
Värre blev det senare när jag missbedömde ett litet hopp efter en stig och drämde in knät rätt in i en sten så knäskålen vitnade. Låg ner på stigen och jämrade mig lite tyst... Kliv upp, kliv UPP och rör på dig, det enda som hjälper är att komma upp igen, ont gör det i vilket fall. Ropade fram och sa att det var en benträff och att det snart går över, jag är okej. Ni vet de där första haltande stegen, satan alltså. 
Sen var det dags för stenhoppning och det var halt, riktigt halt. Där och då förstod vi arrangörens varning och uppmaning om att GÅ över klipporna.
Arga vågor slog upp och beläggningen på stenarna, som brukar ge grepp liknande sandpapper, var som färsk slime. Men med låg tyngdpunkt och alltid kontakt med två punkter på marken så gick det bra. Över förväntan bra.
Barnet såg att vi hade ett damlag framför oss på klipporna och taggade till.
Kom igen nu mamma, vi ser dom.
Just den här delen av banan kräver skärpa och fokus exakt hela tiden, här är det huvudet som tar mest stryk (alltid gel med koffein innan), medan pulsen ligger låg och fin på gul kurva.
Efter en del nötande och bra vägval så passerar vi dam-, mix- och herrlag (som allvarligt funderade på att simma istället), klart skön känsla att få gå om och skapa en lucka. 
På Enskärssträckan tog vi in 5 minuter på ledande damlag, så bra gick det. Trots att de flesta stigar var små bäckar och allt var halt som snor.
Sen tragglade vi oss vidare genom skogen och ut mot Orn. Vid energistationen frågade jag hur många damlag vi hade framför oss, jag var trött och ville veta innan vi klev ner i vattnet. Funktionären pekade ut mot udden och sa, det är dom där bara. Några hundra meter framför oss.
ETT LAG, det var alltså bara ett lag framför oss och ett tätt bakom. Satan alltså. Kände lite gråt där inombords, ville ju inte ha några förhoppningar med tanke på den knappa träningen innan. Ville heller inte göra barnet besviken, ansvaret i ett lag kan vara rätt tungt.
Jag bytte till mindre paddlar inför simningen och började nöta mig fram i vattnet, knappa 800 meter. 1-2-3-andas-1-2-3-andas-sikta-1-2-3.
Halvvägs var vi jämsides och sen passerade dom långsamt förbi på vår vänstra sida. Jag förlikades med tanken på en tredjeplats, det är okej.
Sen ser jag en rosa badmössa på min högra sida. VAD FAAAAN!! Ska vi komma fyra nu? Vart kom dom från? Kör mina tre simtag innan jag andas åt det hållet igen och sen att det är ett etta på badmössan och därmed MIN lagkamrat som passerar och och tar över simningen. Den lättnaden jag kände då, priceless, från att känna sig som en förlorare till att vara oändligt tacksam för hjälpen. Jag behövde vila inför sista biten. Tänk om alla kunde förstå hur mycket känslor som passerar under en tävling ♥
Så när vi kliver upp på sista ön, Sandskär så är vi ännu en gång sida vid sida med det andra laget.
Vi håller dom tätt bakom ryggen över hela ön, det enda jag fokuserade på var att kliva över tidtagningsmattan först. Det kändes viktigt att vara tvåa där. Sen kom sista simningen, sida vid sida med det andra laget. Dom draftade bakom oss och vi bakom dom, när dom höll vänster så ålade jag mig in till höger.
Ännu en gång kliver vi upp samtidigt ur vattnet men lyckas fånga dom i vår lina och fick hålla in lite. 
Sen var det "bara" upploppet kvar, junioren är urstark och jag ligger på lina bakom och parerar lera och vattenpölar.
Över sista kullen är vi starka men nerför så får jag både bromsa farten och försöka skynda mig samtidigt, helt omöjligt. Jag bad om att få sänka takten för det fanns inget kvar att ge, sorry darling. Det andra laget passerade och vi landade till slut en bronspeng.
Men det gör inget, den var välförtjänt och vi gjorde ett jäkligt bra lopp. Bilden visar hur glada vi var, eller tre av oss ser extra glada ut i alla fall ;)
Jag kan inte hålla samma takt och energinivå som en 21-åring, stark som en oxe och riktigt grundtränad är hon. 
Hur som, det var Skärgårdsutmaningen 2017. Annorlunda och galet kul!
 
Det kanske finns en chans att vi tävlar ihop igen ♥