Tröskenrännet 2018

publicerat i Swimrun, Tävling;
Jag och Malin körde Tröskenrännet 2016 och det var verkligen en upplevelse eftersom vi var jagad sista biten, kommer alldeles tydligt ihåg hetsen.
Men nu är det 2018 och jag ska, för första gången, köra swimrun i mixlag med P-E. Vi har rätt många tränings- och tävlingstimmar bakom oss så vi känner varandra rätt väl vid det här laget.
Starten är på förmiddagen och resan dit tar en timme ungefär. Smidigt att hämta simmössor och sen hejar vi på en massa kändisar från Skärgårdsutmaningen och klubbar i närheten.
Den obligatoriska före-bilden. 
Sen går starten med en ögla löpning och sen första simningen på 630 meter, den tar P-E hand om och passerar drygt en handfull lag. Sånt känns alltid skönt att börja med. 
 
Efter den simningen blir det stig och lite lättlöpt (för oss) i nästan 2 km för att sen hoppa i för dagens längsta simning som jag fick äran att ta, drygt 1000 meter med ström avslutning i sjögräs. Det är nästan så en skrattar högt när strömmen tar en bara någon få meter från uppstigning.
Därefter följer längsta löpningen på nästan 5 km, min absolut sämsta gren. Lättlöpt för långbeningar, misär för mig. Vi blir omsprungna av några...
Men sen får vi simma om lite till, för efter den långa löpningen kommer korta stiglöpningar och små simsträckor ganska tätt. Sånt gillar vi båda.
Inför sista löpsträckan är det spännande eftersom vi legat axel mot axel med ett annat mixlag, vi simmar om och dom springer om när det är lättare terräng. Sista sträckan på ca 1 km är det bara lättlöpt hela vägen och vi blir omsprungna, såklart.
Planen var att jag skulle ta sista simsträckan men nu var jag tveksam eftersom det andra paret låg precis framför oss och P-E är en starkare simmare än jag. Men han stod på sig, "-Nu behöver du bara simma om dom!" hojtade han lite glatt innan vi planade ut i sjön. Fan, tänkte jag tyst, nu är det mitt fel om vi tappar det här.
Jag hade lite dålig koll på hur långt det var (340 meter) men när jag såg hopptornet i ögonvrån så insåg jag att det fanns en chans att simma om, men hur? Tävlingsledningen varnade innan för att det var grunt runt udden och går jag för långt ut så blir det svårt att komma om pga längre väg. Men jag tog ytterkurvan och gick om. Letade förtvivlat efter den gula bojen där vi skulle gå över "korvarna" som avgränsade badplatsen, till slut gav jag upp och bara simmade mot stranden (bojen låg på andra sidan korven). 
Vi klev över mållinjen på 2:18:14 och det andra laget på 2:18:28, vi hamnade någonstans mitt i fältet (5/9) och det snabbaste mixlaget gick i mål på 1:51:55.
Kolla vad som väntade vid målgång! En fantastiskt god pizza! Och en medalj!
Här finns ett filmklipp från tävlingen: 
Det var säsongens absolut sista swimrun, nu är dräkten tvättad, torkad och nerstoppad i sin låda.
Men helgen efter var det dags för tävling igen, en annan gren bara.

Skärgårdsutmaningen 2018

publicerat i Swimrun, Tävling;
Så var det dags för Skärgårdsutmaningen igen, femte året jag står på startlinjen. Antalet träningstimmar betydligt lägre än föregående år. Men ändå, lite pepp och förväntansfull eftersom jag skulle köra med min svägerska Anna. En person jag har stor respekt för och tycker väldigt mycket om ♥.
Min Malin trappar just nu upp sin träning och barnet (som jag körde med ifjol) har inte kunnat simma pga jobb i Afrika. 
Så när Anna ställde frågan så kändes det alldeles rätt.
Men först tidigare år
Dagen började med gröt och ett fint budskap från ungdomarna.
Sen mötte jag upp Anna på stranden, vi hämtade våra mössor och chip. Nervositeten låg som en boll i magen, rullade runt och hade sig. En liten tröst var att vi hade ett genomförande-mål, så det behövdes ingen blodsmak i munnen och flimmer framför ögonen. Om det inte blev tvunget.
Fi fasen så nervöst innan start, pulsen var hög redan innan vi drog iväg.
Alla foton märkta med Stefan Karlberg är givetvis tagna av honom, bilderna från simningen är tagna av Lotta från kajaken. 
Precis innan vi kliver i vattnet efter prologen så har jag en puls på 177 och ångloket Anna ligger först, min puls sjunker ner till under 130 på halva simsträckan och där väljer jag att lägga mig först.
Nedan bild som Skärgårdsutmaningen tagit beskriver lite hur första simsträckan ser ut. Alla ser ut att ha sin egen lilla utmaning, kollosionskurs åt alla tänkbara håll, men när det blir så här stökigt så ser jag bara min väg och resten får liksom vika hädan.
Simningarna i insjöarna gick bra, det blev lite trångt i Storsjön när jag lyckades hamna mellan två herrlag men det löste sig vid uppgång. I Pipsjön hade vi ett damlag flåsandes i nacken och väl uppe så passerade dom oss strax efter energistationen. Där konstaterade Anna att vi var sist (av 5 damlag) och antingen kunde jaga eller köra vårt eget lopp, oklart vad vi valde.
Bilden nedan har min Malin tagit, där kommer vi precis upp på Enskär/Korsmäss efter att ha simmat drygt 700 meter från Brunbärsharet. Ovanligt odramatisk simning, vare sig kallt eller stökigt. 
Vägen över Enskär är fin, mysiga stigar och lite stökig terräng. Strax efter Görans stuga (där vi får ha egen energi) så är det dags för stenhoppningen. Vi körde med samma taktik som tidigare, två-tre punkter i marken samtidigt och lätta lätta fötter. Här tycker jag att det är riktigt kul eftersom vi tar in på andra lag och efter en stund så dyker det upp blå mössor framför oss.
YES! Kan vi snälla få gå om utan stök.
När vi är alldeles i rygg så hör jag ett frustrerat "-Jag HATAR den här delen... hatar..." från det andra laget.
Det är lite så jag känner för grusvägslöpningen så jag kan absolut förstå känslan. Vi passerar och strax efter det så ser vi blodspår, eller snarare blodpölar, på stenarna. Runt en udde så ser vart blodet kommer från, ett mixlag har ramlat och slagit upp ett fult jack på näsbenet så vi frågar om dom behöver hjälp eller om dom tillkallat hjälp från brandbåten som låg utanför och bevakade. Dom hade läget under kontroll så vi fortsatte framåt, inte längre sist i vår klass.
Stilstudie i förberedelse inför simningen över till Sandskär, näst sista simningen.
Hej hej paddlare.
Lite vägvisning och sen var det bara att veva på i 800 meter, vilket tog oss typ 20 minuter. Aningen trött i kroppen så energikurvan sluttar nog neråt. 
Över Sandskär är det bara fina stigar hela vägen, skönt. Vi (jag) kopplar på linan och jag säger åt Anna att hon får själv bestämma om/hur hårt hon vill dra. Oklart hur det blev. På bilden nedan är vi på sista löpsträckan innan mål, vi ser inte ledsna ut. 
Väl i mål får vi våra medaljer och kramar av familjen som väntat och väntat.
En efterbild blev det också, lite skev efter simglasögonen men väldigt glad. Vi kom in på en fjärde plats och hade alltså ett damlag, två herrlag och tre mix bakom oss. Med det skrivet så blev vi inte sist, såklart. Sen var det 21 lag som startade i den korta klassen också.
Efter en välförtjänt dusch så åt vi lite med de andra deltagarna (medan familjen spelade minigolf) och sen öppnade Anna en flaska bubbel så vi fick skåla ordentligt för ett väl genomfört lopp. 
Skål kära svägerska, det var kul!
Sen grillades det hamburgare vid husvagnen på campingen.
Sååå gott!
Sååå hungrig!
Tidningen hade varit på besök, här går det att läsa.
Så var då femte medaljen i min ägo och medan jag sprang på grusvägen bakom Anna så lovade jag mig själv att träna bättre och smartare till nästa gång. Framförallt börja simma ute tidigare, distans med skitstora paddlar för att bygga styrka.
Samtidigt så kände jag att det skulle bli skönt att packa undan våtdräkten och bara köra mysträning ett tag, hur det gick med det återkommer jag med... senare...

Veckan innan...

publicerat i Barnen, Swimrun;
Så var det dags för min arbetsvecka i semesterperioden, ledig tre, jobbar en, ledig en till. På det viset för junioren en extra lång ledighet.
Började söndag morgon med hemodlade tomater till frukostmackan. Gott med flingsalt på.
Fylla på skafferi och tvättstuga, men samtidigt vara lite kort.
Ta emot ungdomarnas nya familjemedlem Majken, nyss hämtad ända från Skåne.
Hur söt?
Hur vassa tänder?
Jag jobbade och skickade hälsning till kollegan, hej, hej!!
Ynglingens reportage publicerades i lokaltidningen, jättefint!
Swimrun-träning med P-E.
Barnet lagade mat, riktigt gott!
Sen kom det ett blombud till jobbet, hoppsan liksom! Blev minsann lite rosa på kinden och fick fjärilar i magen. 
Tog semester på torsdagen och mötte upp storebror med familj på Furuvik, dom stannade till där på vägen upp till oss. Jag tror att barnen (och några av de vuxna) gillade den nya spökjakten bäst. Storebror körde matrix-moves i tågvagnen och sopade mattan med oss allihopa.
Vi kikade på djur också...
...lekte lite... (de tre "små-kusinerna").
Åkte en himla massa karuseller och hade en badpaus i mitten.
Vi stannade ända till stängning och fick raska på hemåt eftersom jag skulle visa svägerskan några av simningarna på Skärgårdsutmaningen.
Vi gav oss ut 21:40 (var tvungna att mata barnen och ställa upp husvagnen) och fick några läskigt mysiga simningar i skymningen. Sista löpsträckan tillbaka blev riktigt mörk. Men ändå, skönt att ha sett lite av banan. Mer om det sen...