Bolleloopen 2018

publicerat i Cykla MTB, MTB, Tävling;
Som uppladdning inför helgens Bolleloop tog jag på torsdagen med mig hunden ut på en löptur i skogen.
Var inte det minsta pepp innan.
Men det kändes riktigt skönt efteråt, som sig bör.
Det är alltid så, lite trött och frusen innan.
Varm och peppig efter.
På fredag kväll var jag sådär lagom hjälpsam med att baka västebottenpaj (västerbottenostpaj?) inför lördagens sammankomst med kräftor och nubbe. Flamsade väl mest omkring men fick ihop en botten i alla fall.
Sen packade och fixade jag det sista inför tävlingen.
Jag vet inte riktigt hur resonemanget gick inför anmälan men jag antar att jag tänkte "det blir kul". På lördag morgon var jag mest nervös och hade en del fjärilar i magen. Den eviga frågan "-Varfööööör?" snurrade i huvudet.
P-E plockade upp mig, hunden och cykeln strax efter gröten.
Jag dubbelkollade vattenflaskor, handskar, gels och annat som en bör ha med. Vi lämnade hunden hos föräldrarna och kom till Bollnäs i god tid inför start. Kunde utan stress hämta nummerlappar och prata med klubbkompisar och annat känt folk. Nedan bilder kommer från Bolleloopens FB.
Det var själv-seedning så vi ställde oss i den bakre tredjedelen vid starten, första biten var snabb och lättcyklad, jag är varken lättstartad eller särskilt snabb. Men det var okej.
Loppet går i två loopar på ca: 2 mil vardera. 
Det är uppför, uppför, uppför och lite tekniskt och lite snabbcyklat.
Fördelat på (saxat från FB) 
Stig: 15 km
Grusväg: 13 km
Motionsspår: 4 km
Teknisk stig: 3 km
Gräs: 2 km
Asfalt: 1km.
Höjdprofiler:
 
Fi fan vad uppåt det var.
På bilden ovan syns sällskapet vi hade med oss efter banan, en kvinna vi cyklade om och blev omcyklade av. Vid sista lilla knixen innan mål så klev jag av och gick uppför, orkade inte jaga eller bli jagad mer och helt ärligt så kvittade det. En placering hit eller dit på min sida av resultatlistan spelar ingen roll, eller, spelade ingen roll just då.
Jag cyklade så gott jag kunde hela vägen. I vanliga fall kan man vila lite på cykel, rulla lite och stå upp en stund. Men på tävling så blir det sällan någon återhämtning, det måste trampas hela vägen in i mål. Vi gick i mål på 2:25, ungefär som förväntat, hade kramp på framsida knä (udda ställe) och var extremt törstig.
P-E och jag cyklade tävlingen tillsammans, inte för att vi är jämnastarka eller så utan mer för att det hjälper att vara två. Det blir liksom lite trevligare och en känner ansvar under loppet (förutom när jag klev av på slutet då förstås).
Efteråt drack jag en flaska vatten och småpratade med deltagare som dröjt kvar lite. Sen blev det sen lunch på Max, självklart med efterrätt och kaffe. Fattas bara annat.
Inte fick man vila vid hemkomst heller. Cykeln ska tvättas och smörjas, det hör till. Bilden fick jag av P-E, tack tack, som köpt sig en alldeles ny och superbra kamera.  Visst ser jag lite rädd ut på bilden?
Direkt efter cykeltvätt blev det människotvätt sen sov jag middag en stund. Vaknade, drack lite mer vatten och sen var det kräftskiva. Där blev det definitivt varannan vatten, vette sjutton vad som hände under cyklingen eftersom törsten hängde kvar så länge.
Söndag förmiddag ägnades åt att skruva ihop en vedkap med pappa.
Det hade definitivt blivit gjort på halva tiden om instruktionerna varit begripliga.
Tror jag skaffade mig några extra gråa hår. Men den blev monterad och fungerade alldeles utmärkt.
Så, det var den helgen, full fart ända in i kaklet och jag känner ibland att det skulle behövas en helg efter helgen. 
 

Tröskenrännet 2018

publicerat i Swimrun, Tävling;
Jag och Malin körde Tröskenrännet 2016 och det var verkligen en upplevelse eftersom vi var jagad sista biten, kommer alldeles tydligt ihåg hetsen.
Men nu är det 2018 och jag ska, för första gången, köra swimrun i mixlag med P-E. Vi har rätt många tränings- och tävlingstimmar bakom oss så vi känner varandra rätt väl vid det här laget.
Starten är på förmiddagen och resan dit tar en timme ungefär. Smidigt att hämta simmössor och sen hejar vi på en massa kändisar från Skärgårdsutmaningen och klubbar i närheten.
Den obligatoriska före-bilden. 
Sen går starten med en ögla löpning och sen första simningen på 630 meter, den tar P-E hand om och passerar drygt en handfull lag. Sånt känns alltid skönt att börja med. 
 
Efter den simningen blir det stig och lite lättlöpt (för oss) i nästan 2 km för att sen hoppa i för dagens längsta simning som jag fick äran att ta, drygt 1000 meter med ström avslutning i sjögräs. Det är nästan så en skrattar högt när strömmen tar en bara någon få meter från uppstigning.
Därefter följer längsta löpningen på nästan 5 km, min absolut sämsta gren. Lättlöpt för långbeningar, misär för mig. Vi blir omsprungna av några...
Men sen får vi simma om lite till, för efter den långa löpningen kommer korta stiglöpningar och små simsträckor ganska tätt. Sånt gillar vi båda.
Inför sista löpsträckan är det spännande eftersom vi legat axel mot axel med ett annat mixlag, vi simmar om och dom springer om när det är lättare terräng. Sista sträckan på ca 1 km är det bara lättlöpt hela vägen och vi blir omsprungna, såklart.
Planen var att jag skulle ta sista simsträckan men nu var jag tveksam eftersom det andra paret låg precis framför oss och P-E är en starkare simmare än jag. Men han stod på sig, "-Nu behöver du bara simma om dom!" hojtade han lite glatt innan vi planade ut i sjön. Fan, tänkte jag tyst, nu är det mitt fel om vi tappar det här.
Jag hade lite dålig koll på hur långt det var (340 meter) men när jag såg hopptornet i ögonvrån så insåg jag att det fanns en chans att simma om, men hur? Tävlingsledningen varnade innan för att det var grunt runt udden och går jag för långt ut så blir det svårt att komma om pga längre väg. Men jag tog ytterkurvan och gick om. Letade förtvivlat efter den gula bojen där vi skulle gå över "korvarna" som avgränsade badplatsen, till slut gav jag upp och bara simmade mot stranden (bojen låg på andra sidan korven). 
Vi klev över mållinjen på 2:18:14 och det andra laget på 2:18:28, vi hamnade någonstans mitt i fältet (5/9) och det snabbaste mixlaget gick i mål på 1:51:55.
Kolla vad som väntade vid målgång! En fantastiskt god pizza! Och en medalj!
Här finns ett filmklipp från tävlingen: 
Det var säsongens absolut sista swimrun, nu är dräkten tvättad, torkad och nerstoppad i sin låda.
Men helgen efter var det dags för tävling igen, en annan gren bara.

Skärgårdsutmaningen 2018

publicerat i Swimrun, Tävling;
Så var det dags för Skärgårdsutmaningen igen, femte året jag står på startlinjen. Antalet träningstimmar betydligt lägre än föregående år. Men ändå, lite pepp och förväntansfull eftersom jag skulle köra med min svägerska Anna. En person jag har stor respekt för och tycker väldigt mycket om ♥.
Min Malin trappar just nu upp sin träning och barnet (som jag körde med ifjol) har inte kunnat simma pga jobb i Afrika. 
Så när Anna ställde frågan så kändes det alldeles rätt.
Men först tidigare år
Dagen började med gröt och ett fint budskap från ungdomarna.
Sen mötte jag upp Anna på stranden, vi hämtade våra mössor och chip. Nervositeten låg som en boll i magen, rullade runt och hade sig. En liten tröst var att vi hade ett genomförande-mål, så det behövdes ingen blodsmak i munnen och flimmer framför ögonen. Om det inte blev tvunget.
Fi fasen så nervöst innan start, pulsen var hög redan innan vi drog iväg.
Alla foton märkta med Stefan Karlberg är givetvis tagna av honom, bilderna från simningen är tagna av Lotta från kajaken. 
Precis innan vi kliver i vattnet efter prologen så har jag en puls på 177 och ångloket Anna ligger först, min puls sjunker ner till under 130 på halva simsträckan och där väljer jag att lägga mig först.
Nedan bild som Skärgårdsutmaningen tagit beskriver lite hur första simsträckan ser ut. Alla ser ut att ha sin egen lilla utmaning, kollosionskurs åt alla tänkbara håll, men när det blir så här stökigt så ser jag bara min väg och resten får liksom vika hädan.
Simningarna i insjöarna gick bra, det blev lite trångt i Storsjön när jag lyckades hamna mellan två herrlag men det löste sig vid uppgång. I Pipsjön hade vi ett damlag flåsandes i nacken och väl uppe så passerade dom oss strax efter energistationen. Där konstaterade Anna att vi var sist (av 5 damlag) och antingen kunde jaga eller köra vårt eget lopp, oklart vad vi valde.
Bilden nedan har min Malin tagit, där kommer vi precis upp på Enskär/Korsmäss efter att ha simmat drygt 700 meter från Brunbärsharet. Ovanligt odramatisk simning, vare sig kallt eller stökigt. 
Vägen över Enskär är fin, mysiga stigar och lite stökig terräng. Strax efter Görans stuga (där vi får ha egen energi) så är det dags för stenhoppningen. Vi körde med samma taktik som tidigare, två-tre punkter i marken samtidigt och lätta lätta fötter. Här tycker jag att det är riktigt kul eftersom vi tar in på andra lag och efter en stund så dyker det upp blå mössor framför oss.
YES! Kan vi snälla få gå om utan stök.
När vi är alldeles i rygg så hör jag ett frustrerat "-Jag HATAR den här delen... hatar..." från det andra laget.
Det är lite så jag känner för grusvägslöpningen så jag kan absolut förstå känslan. Vi passerar och strax efter det så ser vi blodspår, eller snarare blodpölar, på stenarna. Runt en udde så ser vart blodet kommer från, ett mixlag har ramlat och slagit upp ett fult jack på näsbenet så vi frågar om dom behöver hjälp eller om dom tillkallat hjälp från brandbåten som låg utanför och bevakade. Dom hade läget under kontroll så vi fortsatte framåt, inte längre sist i vår klass.
Stilstudie i förberedelse inför simningen över till Sandskär, näst sista simningen.
Hej hej paddlare.
Lite vägvisning och sen var det bara att veva på i 800 meter, vilket tog oss typ 20 minuter. Aningen trött i kroppen så energikurvan sluttar nog neråt. 
Över Sandskär är det bara fina stigar hela vägen, skönt. Vi (jag) kopplar på linan och jag säger åt Anna att hon får själv bestämma om/hur hårt hon vill dra. Oklart hur det blev. På bilden nedan är vi på sista löpsträckan innan mål, vi ser inte ledsna ut. 
Väl i mål får vi våra medaljer och kramar av familjen som väntat och väntat.
En efterbild blev det också, lite skev efter simglasögonen men väldigt glad. Vi kom in på en fjärde plats och hade alltså ett damlag, två herrlag och tre mix bakom oss. Med det skrivet så blev vi inte sist, såklart. Sen var det 21 lag som startade i den korta klassen också.
Efter en välförtjänt dusch så åt vi lite med de andra deltagarna (medan familjen spelade minigolf) och sen öppnade Anna en flaska bubbel så vi fick skåla ordentligt för ett väl genomfört lopp. 
Skål kära svägerska, det var kul!
Sen grillades det hamburgare vid husvagnen på campingen.
Sååå gott!
Sååå hungrig!
Tidningen hade varit på besök, här går det att läsa.
Så var då femte medaljen i min ägo och medan jag sprang på grusvägen bakom Anna så lovade jag mig själv att träna bättre och smartare till nästa gång. Framförallt börja simma ute tidigare, distans med skitstora paddlar för att bygga styrka.
Samtidigt så kände jag att det skulle bli skönt att packa undan våtdräkten och bara köra mysträning ett tag, hur det gick med det återkommer jag med... senare...