Mikisrännet 2017

publicerat i Tävling;
I ärlighetens namn var jag inte taggad på att köra en till multisporttävling i år.
Jag hade inte cyklat sen i juli och bara fått ihop tre löppass efter Skärgårdsutmaningen i början av augusti (knäont och förkylning), kände mig ur form och inte särskilt stark. 
Men jag följde med P-E på ett öppet MTB-pass med Rehabmagasinet och på vägen in så bestämde vi oss, vi kör väl då. Jag hade inget annat planerat och vi kan alltid se det som ett bra träningspass, dessutom är det en väldigt trevlig och glad tävling (trots att det är en sprint), 2016 skrev jag så här.
Så, lördag morgon åkte vi till Årsunda strand, lastade av våra cyklar och kanoten.
Resten av bilderna är antingen från Mikisrännets FB eller från mina föräldrar som överraskade med att komma och supporta under tävlingen. Det var superkul!
Tävlingen började med start från stranden och vi la vår kanot längst ut för att inte trassla in oss med de andra lagen. Vi är inte särskilt startsnabba men när vi väl får upp farten så är vi med igen. Jag har kollat på filmen från starten fler gånger och fnissat lite åt kanoter som välter (kan hända vem som helst, jag välte vår vid en kontroll i Högbo) och andra haverier. Först efter några visningar kollar jag in vår teknik och ser att jag minsann börjar paddla innan P-E fått ner rumpan. Hetsen, har vi sett det förr?
Vägen från start ner till andra bojen hade en del vågor och minst en hittade in över relingen, vi har en rank kanot så vid rundningen håller vi ut ordentligt (längst upp till höger i bilden) och hittar en fin väg över till andra sidan.
Paddlingen tog 41,42 (43,35) och vi var först in till växling och nästa lag låg drygt 3 minuter efter oss.
I år paddlade vi i cykelskor så på väg upp från stranden tog jag av keps, flytväst och vindjacka. Bytet gick fort... ända tills vi skulle hoppa på cyklarna utanför rutan för då saknade P-E's cykel luft i framdäcket. Det var platt, tomt, slut, kaputt liksom. Springa tillbaka in och pumpa och ut igen.
Banan är mestadels fin cykling, sandstranden är klart tyngst och på slutet av varje varv är det asfalt. Vi fick upprepa pumpningen vid efterföljande två varv för luften höll sig inte kvar, men det enda lag som kom ikapp oss var ett herrlag så vi behövde inte stimma upp oss över den detaljen, vilket jag inte gjorde heller. Cyklingen på drygt 14 km gick på 44,31 (40,31) vi behöll vår ledning och låg alltså tvåa totalt.
Sen kom löpningen.
Tre varv på drygt 3 km vardera. P-E kollade på klockan i början och konstaterade att 4:45 kanske är ett för högt tempo och jag bara skrattade... Jo, sänk lite är du snäll.
Löpningen går på fina stigar, sandstrand, skogsvägar och slutligen en bit asfalt. Jag ligger konstant på en hög puls men mestadels känns det okej, det spelar liksom ingen roll hur mycket en har tränat så är tävling jobbigt och just den här gången så håller jag mig positiv nästan hela tiden. Kanske för att jag inte känner mig jagad och kanske lite för att det faktiskt kändes hanterbart. Jag försöker att inte hänga för mycket på linan och får "springa ikapp" lite på vissa partier, ingen hets dock. P-E har koll på mig där bak och jag ser  och hör honom hela tiden.
Bäst var det när vi passerade två promenerande par efter en skogsväg. En tant utbrister "-Dom sitter ihop!" och den andra svarar "-Jag tror inte hon ser..." Jag skrattade gott inombords när jag förstod att de trodde jag var synskadad, men visst, jag hade solen i ögonen och svetten rann så långt ifrån sanningen var dom inte.
Sista varvet på löpningen leds vi ner för en strandbank och här kommer ett damlag ikapp oss.
Så på väg upp för trapporna så har dom passerat oss och vi ligger nu totalt trea i loppet. 
Sen är det bara resten av sista varvet kvar och jag unnar mig att bli glad, dels för att vi borde hålla vår position och dels för att jag faktiskt tagit ut mig ordentligt och det är en skön känsla. Så löpningen stannar på 55,53 (59,97), så TROTS att löppassen varit färre förbättrar vi vår tid från förra året.
Galet skönt att gå i mål efter 2,24,53 (2,26,06).
Och helt slut, trött alltså, inte ont på en enda fläck.
Pulszonerna talar för sig själv.
Vi får ännu en inteckning på vimpeln, så nu blir det jobbigt till 2018!
Efteråt blev det leverpastejsmacka från kiosken, en sån med riktiga (tjocka) skivor, bregott och saltgurka. Galet gott men det är alltid lite svårt att äta efteråt pga mår illa.. men att INTE äta är värre.
Kramar till familjen, en dusch och lastning av bil, sen åkte vi in till Sandviken och hittade en restaurang som såg okej ut.
Beställde en pasta Sea med scampi, räkor, grillade grönsaker med grädd- och tomatsås. HERREGUD så jäkla gott och det blev inte sämre av att det serverades med en rejäl sked till.
Fick tvinga mig själv att kliva upp ur stolen efteråt. Sen var jag inte en lysande co-pilot i bilen eftersom jag somnade ofrivilligt flera gånger om... 
Så Mikisrännet 2017, fortfarande ett lopp som förtjänar fler deltagare. Det är ett mysigt och välarrangerat multisportlopp som de allra flesta kan vara med på. Hyr en kanot, låna en cykel och på med löparskorna. Banan är välsnitslad och lättsprunget. Publikstödet är fantastiskt och vem vill inte bli påhejad av en funktionär med megafon??
Nu vågar jag inte säga att det är färdigtävlat för i år. Men det är inget anmält i alla fall.
 

Skärgårdsutmaningen 2017

publicerat i Swimrun, Tävling;
Här nedan kommer Skärgårdsutmaningen 2017, fjärde upplagan.
Här finns 2014 2015 och 2016
Jag har alltid kört Swimrun med min Malin, alltid.
Vi har haft tidiga långpass på helger, backintervaller i solnedgång och kalla (panikfyllda) simningar i Färsjön... Det blev inte såna träningar den här säsongen. En  simning blev det dock, Malin körde Vansbrosimningen på nytt PB samma helg som Högbo Multi gick av stapeln, därför blev det inte fler träningar än så.
Hennes trilskande fot satte stopp för swimrun i år och jag fick ta in mellandottern som ersättare, vi har tränat en hel del ihop så jag var inte ett dugg orolig för om vi skulle fungera som lag. Vi har visserligen bara tränat swimrun tillsammans en (eller är det två) gånger i år. Detaljer.
Med det skrivet så går vi vidare till tävlingen.
Upp med tuppen och i med gröten innan vi rullade mot Stenö, skönt att ha kort resväg. Väl där träffade vi Sara och Ulrica, ett av damlagen. I år slapp vi vara ensamt damlag, det var hela SEX lag anmälda (varav ett bytte till korta innan start). Läs Saras upplevelse från Skärgårdsutmaningen
(Samtliga bilder från Skärgårdsutmaningens FB/Lotta Malmberg)
Som synes så regnade det, jättemycket. Dagen före hade grannbyn uppmätt 130 mm, galet.
Minuterna innan start är alltid väldigt laddade, nån form av gråtmild ånger infinner sig. Många "-Varfööör?" snurrar i huvudet och besvaras tillslut med ett "-För att vi kan!". Innan konstaterade vi att tävlingen alltid inleds med 90 minuter ångest, men det går över vid havet.
Prologen på 2 km gick okej, tidtagningen fungerade inte just där men jag skulle gissa på att det tog oss runt 11 minuter. Junioren skulle ta första simningen men halvvägs så bytte vi position eftersom det var trångt där ute i vattnet, sånt stör inte mig alls... mer än att jag blir mer taggad för att ta mig om.
Sen ramlade insjösimningarna på. Varmt i vattnet och hela tiden andra lag inom synhåll, inget damlag dock. Jag hade ingen koll på om dom var framför eller bakom oss. Grusvägslöpningen var okej, det är aldrig kul att försöka trycka på iklädd neopren. Aldrig. Junioren matade på och jag försökte undvika att ligga på lina.
Som vanligt BRILJERADE Lockskärsklacken!
En del deltagare tror att det här är ordnat av arrangören men det är stugägarna själva som fixat det här. Jag blev väldigt rörd när vi kom ut dit, hade gärna stannat och kramat om samtliga men just då närmade sig ett damlag bakifrån.
När vi klev i vid Lockskär så såg vi dom bakom oss.
När vi sen simmade mot Enskär så kom dom om oss. 
Jag gjorde det enda vettiga, jag la mig på deras fötter och försökte vila lite bakom. Vi klev upp samtidigt på stranden, drack lite varm nyponsoppa (åhhh så gott, bättre än kaffe) och drog iväg. Ute på rullstenarna sprang det andra damlaget om och ifrån oss. Jag var övertygad om att vi då var sist, dö-sist.
Innan start varnade en av stugägarna på Enskär samtliga startande på långa banan för en hal spång, det skulle vara Sveriges halaste spång... med eftertryck. Gissa vem som åkte på neoprenbaken på den spången?? Jo, jag. 
Jag TÄNKTE att spången är hal.
Junioren ropade att spången var hal.
Men ÄNDÅ kliver jag på den.
PANG! Nu landade jag mjukt på rumpan, gled en bit på våtdräkten och funderade mest på hur det gick till.
Värre blev det senare när jag missbedömde ett litet hopp efter en stig och drämde in knät rätt in i en sten så knäskålen vitnade. Låg ner på stigen och jämrade mig lite tyst... Kliv upp, kliv UPP och rör på dig, det enda som hjälper är att komma upp igen, ont gör det i vilket fall. Ropade fram och sa att det var en benträff och att det snart går över, jag är okej. Ni vet de där första haltande stegen, satan alltså. 
Sen var det dags för stenhoppning och det var halt, riktigt halt. Där och då förstod vi arrangörens varning och uppmaning om att GÅ över klipporna.
Arga vågor slog upp och beläggningen på stenarna, som brukar ge grepp liknande sandpapper, var som färsk slime. Men med låg tyngdpunkt och alltid kontakt med två punkter på marken så gick det bra. Över förväntan bra.
Barnet såg att vi hade ett damlag framför oss på klipporna och taggade till.
Kom igen nu mamma, vi ser dom.
Just den här delen av banan kräver skärpa och fokus exakt hela tiden, här är det huvudet som tar mest stryk (alltid gel med koffein innan), medan pulsen ligger låg och fin på gul kurva.
Efter en del nötande och bra vägval så passerar vi dam-, mix- och herrlag (som allvarligt funderade på att simma istället), klart skön känsla att få gå om och skapa en lucka. 
På Enskärssträckan tog vi in 5 minuter på ledande damlag, så bra gick det. Trots att de flesta stigar var små bäckar och allt var halt som snor.
Sen tragglade vi oss vidare genom skogen och ut mot Orn. Vid energistationen frågade jag hur många damlag vi hade framför oss, jag var trött och ville veta innan vi klev ner i vattnet. Funktionären pekade ut mot udden och sa, det är dom där bara. Några hundra meter framför oss.
ETT LAG, det var alltså bara ett lag framför oss och ett tätt bakom. Satan alltså. Kände lite gråt där inombords, ville ju inte ha några förhoppningar med tanke på den knappa träningen innan. Ville heller inte göra barnet besviken, ansvaret i ett lag kan vara rätt tungt.
Jag bytte till mindre paddlar inför simningen och började nöta mig fram i vattnet, knappa 800 meter. 1-2-3-andas-1-2-3-andas-sikta-1-2-3.
Halvvägs var vi jämsides och sen passerade dom långsamt förbi på vår vänstra sida. Jag förlikades med tanken på en tredjeplats, det är okej.
Sen ser jag en rosa badmössa på min högra sida. VAD FAAAAN!! Ska vi komma fyra nu? Vart kom dom från? Kör mina tre simtag innan jag andas åt det hållet igen och sen att det är ett etta på badmössan och därmed MIN lagkamrat som passerar och och tar över simningen. Den lättnaden jag kände då, priceless, från att känna sig som en förlorare till att vara oändligt tacksam för hjälpen. Jag behövde vila inför sista biten. Tänk om alla kunde förstå hur mycket känslor som passerar under en tävling ♥
Så när vi kliver upp på sista ön, Sandskär så är vi ännu en gång sida vid sida med det andra laget.
Vi håller dom tätt bakom ryggen över hela ön, det enda jag fokuserade på var att kliva över tidtagningsmattan först. Det kändes viktigt att vara tvåa där. Sen kom sista simningen, sida vid sida med det andra laget. Dom draftade bakom oss och vi bakom dom, när dom höll vänster så ålade jag mig in till höger.
Ännu en gång kliver vi upp samtidigt ur vattnet men lyckas fånga dom i vår lina och fick hålla in lite. 
Sen var det "bara" upploppet kvar, junioren är urstark och jag ligger på lina bakom och parerar lera och vattenpölar.
Över sista kullen är vi starka men nerför så får jag både bromsa farten och försöka skynda mig samtidigt, helt omöjligt. Jag bad om att få sänka takten för det fanns inget kvar att ge, sorry darling. Det andra laget passerade och vi landade till slut en bronspeng.
Men det gör inget, den var välförtjänt och vi gjorde ett jäkligt bra lopp. Bilden visar hur glada vi var, eller tre av oss ser extra glada ut i alla fall ;)
Jag kan inte hålla samma takt och energinivå som en 21-åring, stark som en oxe och riktigt grundtränad är hon. 
Hur som, det var Skärgårdsutmaningen 2017. Annorlunda och galet kul!
 
Det kanske finns en chans att vi tävlar ihop igen ♥

Högbo Multi 2017

publicerat i Tävling;
Väldigt mycket senare än tänkt, här kommer Högbo Multi 2017.
Vi blev ett fint litet gäng som åkte till Högbo på morgonen den 8:de juli. Jag och P-E, båda mina stora döttrar och Mattias med sin sambo Anneli. Två mixlag och två support/fotograf.
Tävlingsområdet är otroligt fint och vi tog en växlingsruta vid vattnet.
Lite lyxigt känders det allt att ha sån kort resväg och det är alltid trevligt att vara på plats tidigt för att ställa allt i ordning, mingla och börja sortera utrustning. Kanotplatsen var i närheten så vi kunde gå med sista grejerna dit.
Alla bilder som kommer nu har min äldsta dotter,  Amanda, tagit under tävlingen. Hon var snäll och klev upp tidigt på sin semester för att följa med oss ut på äventyr, vem vet, nån gång kanske hon står på startlinjen också.
Nervositeten var påtaglig innan start och vi valde att värma upp på den slingan som börjar och avslutar paddlingen. Junioren och hennes partner ser lika fokuserade (lätt kräkfärdig och kallsvettig) ut som oss.
Starten går och prologen består av ett antal kontroller som får tas i valfri ordning, jag ber om att få ta korta löpningar i början för att komma igång.
Vi gick direkt loss från de andra och jag kunde flåsa bakom ryggen på P-E helt ensam ett tag, så himla skönt, sen gick det naturligvis inte att undvika resten av startfältet.
Direkt efter så var det en kort trailslinga till kanoten.
Paddling har liksom blivit den delen som kompenserar för min långsamma löpning, där kan jag ge ganska mycket utan att gå på rött. Ska inte glömma kepsen nästa gång, svett i ögonen är inte skönt!
Vi ser ju inte ut som vi är på picknick direkt. P-E fick slita lite extra när jag fick feeling och:
1. började paddla innan han var i kanoten (fick kliva ur pga lågt vatten)
2. la paddeln i vattnet när jag skulle stämpla, var lite fundersam över varför P-E satt med den i handen när jag skulle kliva i igen.
3. Tippade kanoten när jag skulle stämpla, himla styrigt att tömma den och komma i igen.
4. Hetspaddlade in i andra lag för jag ville passera, men hojtade samtidigt förlåt, inte lätt att styra en pråm ibland.
Sen var det första gången (för mig) där ett lyft av kanoten ingår, det fanns visserligen rullar men vi joggade (släpande) med den över till nästa vatten... hetsen... Men vi var snabbast in i vår klass och typ 4:a totalt (?).
Junioren och hennes lagmedlem gjorde en toppen paddling och lyckas se så jäkla stylish ut samtidigt.
Efter paddlingen var det samma trailslinga tillbaka för att byta gren.
Mathilda och Mattias var inte långt bakom oss efter paddlingen.
Det var dags för kartbyte och MTB-O. Vi höll ett bra tempo i början men när vi blev ensamma efter banan så sjönk tempot. Vi passerade ett annat lag medan jag låg tätt, tätt bakom P-E på cykeln (ingen lina den här gången), han fick tugga oss förbi och jag trampade på bakom.
Det kändes som cyklingen tog lång tid och jag var inte helt slut i benen efteråt, ajabaja liksom.
Men sen så... sista avslutande orienteringen. Vi visste att det skulle bli simning och eftersom P-E hade 6 veckofärska stygn i handen så krävdes det lite trixande med plasthandske och tejp innan vi kunde ge oss ut.
Vi beslutade att ta ett vätskesystem att dela på och några gels med oss. Jag tappar både tid och distans på orienteringen, tänker att jag inte ska fråga hur många kontroller det är kvar för tidigt. För hur än jäkligt det kan bli så är jag själv min största fiende när det kommer till löpning. Mina tankar om hur dålig jag är och hur jobbigt det kommer bli. 
Det ska alltid vara lite misär inblandad någonstans i tävlingar och den här gången såg jag på P-E att något var off (förutom mitt löpsteg), det var liksom tyst i skogen, ryggtavlan inte lika kraftfull och det kändes lite avslaget. Svårt att ta på vad som var fel. Men jag fick bekräftat senare att min magkänsla hade rätt, vi båda var lite off men jag körde med diverse axelklappningar och hejarop. Bara för att...
Som vanligt så var vi själva större delen av tiden, med undantag för ett herrlag som passerade på en eländigt stor myr. Minns att jag tyckte det var skönt att det var ett herrlag, för jag orkade inte springa på myren.
Simningen var superskön, galet uppfriskande för kroppen att få kyla ner sig.
Här närmar vi oss målet och slutet på vår tävling.
Kan en inte springa fort så får en göra det snyggt!
Men här är vi i MÅL och TROTS att sista delen kändes avslagen så knep vi en tredje plats i vår klass.
5 minuter efter tvåorna och 25 minuter efter vinnarlaget.  Så det gick rätt bra ändå och vi kunde vara nöjda med dagens insats. Båda i laget kom i mål helskinnade (tror att två stygn försvann på vägen) och vi hade en bra tävlingsdag. Det ska vara jobbigt på tävling, men det är värt det alla gånger.
Junioren med sig lagkamrat då? Jo, dom var inblandade i en spurtstrid vid sista kontrollen och fick ge allt dom hade sista biten, tror dom var snabbast av alla på den sträckan. Förlorade 4:de platsen med ynkliga 4 sekunder.
Men vilken insats på deras första tävling tillsammans! Stort grattis till dom och Hälsinglands Multisport (som vi lånar acronen av).
Efter prisutdelning och lastning av alla grejer så unnade vi oss mat och glass på Högbro Qvarn, galet gott och skönt att slippa stressa iväg direkt.
Bra dag, bra tävling!