En helg med tjejerna

publicerat i Barnen, Cykla MTB;
Tiden, tiden, tiden...
Jag påminner mig ständigt om vad som är viktigt just nu, men betoning på "just nu". För trots att livet, ibland, är en gråskala så vill jag inte låta de mörkaste nyanserna vara i fokus. Det finns mycket ljus att fokusera på också.
Helgen som gick till exempel.
I fredags fick Essie följa med på en kort jogg runt elljusspåret, första gången för henne. Hon skötte sig alldeles utmärkt (nästan) och det märks att hon blir mer mogen för varje vecka som går. Kärleken växer...
Sen hämtade vi 21-åringen på tåget och åt en sen middag. Ännu senare, typ vid midnatt, ramlade äldsta in. Hon hade en fri helg innan Aurora17 drar igång ordentligt.
Lördagen började lite trögt för mig och tjejerna hade massage, folkrace och en himla massa annat inplanerat.
Jag och hunden sov middag och vaknade av ett meddelande som undrade om jag ville springa.
Njae... det blev MTB till slut. Det absolut bästa botemedlet mot dåligt humör är att vara ute..
Särskilt om det innebär lite lera (skogsmaskiner alltså...).
Och en eftermiddagstung sol.
Och lite häng med barnet... den äldsta är tyvärr inte lika pepp på cykel.. just nu i alla fall.
Lördag kväll blev guldbubbel och smågodis, jag satt uppe lääänge framför TV:n efter barnen lagt sig. Kollade på Carrie Pilby som var överraskande bra, en film i min smak.
Söndagen började med en snabbis i svampskogen.
Tvätta lite uniformer till tjejerna.
Sen kom mamma och pappa på söndagslunch.
Ajvarkyckling, galet gott och lämpligt när vi är många som ska äta.
Mitt i middagen passade hunden på att leka med en geting, blev såklart stungen i tassen och vilade i mormors famn. En whippet behärskar lidandet till fullo.
För att minuter senare härja järnet med Stella.
Direkt efter lunch skjutsade jag in, och vinkade av, äldsta som åkte tillbaka till Linköping och Aurora. Imponerande av henne att ratta riktigt tung lastbil med släp. Mammas hjärta.
Och tidigt dagen efter vinkade jag av nästa som for till Boden för utbildning.
En helg passerade och kom aldrig igen.
Nu försöker jag greppa allt omkring mig med träning (som är obefintlig just nu), föräldramöten, resor, hårklippning, blodgivning och resten av allt som ingår i ekorrhjulet. Det hjulet slutar inte snurra förrän jag stannar och det har jag inga planer på...

Mikisrännet 2017

publicerat i Tävling;
I ärlighetens namn var jag inte taggad på att köra en till multisporttävling i år.
Jag hade inte cyklat sen i juli och bara fått ihop tre löppass efter Skärgårdsutmaningen i början av augusti (knäont och förkylning), kände mig ur form och inte särskilt stark. 
Men jag följde med P-E på ett öppet MTB-pass med Rehabmagasinet och på vägen in så bestämde vi oss, vi kör väl då. Jag hade inget annat planerat och vi kan alltid se det som ett bra träningspass, dessutom är det en väldigt trevlig och glad tävling (trots att det är en sprint), 2016 skrev jag så här.
Så, lördag morgon åkte vi till Årsunda strand, lastade av våra cyklar och kanoten.
Resten av bilderna är antingen från Mikisrännets FB eller från mina föräldrar som överraskade med att komma och supporta under tävlingen. Det var superkul!
Tävlingen började med start från stranden och vi la vår kanot längst ut för att inte trassla in oss med de andra lagen. Vi är inte särskilt startsnabba men när vi väl får upp farten så är vi med igen. Jag har kollat på filmen från starten fler gånger och fnissat lite åt kanoter som välter (kan hända vem som helst, jag välte vår vid en kontroll i Högbo) och andra haverier. Först efter några visningar kollar jag in vår teknik och ser att jag minsann börjar paddla innan P-E fått ner rumpan. Hetsen, har vi sett det förr?
Vägen från start ner till andra bojen hade en del vågor och minst en hittade in över relingen, vi har en rank kanot så vid rundningen håller vi ut ordentligt (längst upp till höger i bilden) och hittar en fin väg över till andra sidan.
Paddlingen tog 41,42 (43,35) och vi var först in till växling och nästa lag låg drygt 3 minuter efter oss.
I år paddlade vi i cykelskor så på väg upp från stranden tog jag av keps, flytväst och vindjacka. Bytet gick fort... ända tills vi skulle hoppa på cyklarna utanför rutan för då saknade P-E's cykel luft i framdäcket. Det var platt, tomt, slut, kaputt liksom. Springa tillbaka in och pumpa och ut igen.
Banan är mestadels fin cykling, sandstranden är klart tyngst och på slutet av varje varv är det asfalt. Vi fick upprepa pumpningen vid efterföljande två varv för luften höll sig inte kvar, men det enda lag som kom ikapp oss var ett herrlag så vi behövde inte stimma upp oss över den detaljen, vilket jag inte gjorde heller. Cyklingen på drygt 14 km gick på 44,31 (40,31) vi behöll vår ledning och låg alltså tvåa totalt.
Sen kom löpningen.
Tre varv på drygt 3 km vardera. P-E kollade på klockan i början och konstaterade att 4:45 kanske är ett för högt tempo och jag bara skrattade... Jo, sänk lite är du snäll.
Löpningen går på fina stigar, sandstrand, skogsvägar och slutligen en bit asfalt. Jag ligger konstant på en hög puls men mestadels känns det okej, det spelar liksom ingen roll hur mycket en har tränat så är tävling jobbigt och just den här gången så håller jag mig positiv nästan hela tiden. Kanske för att jag inte känner mig jagad och kanske lite för att det faktiskt kändes hanterbart. Jag försöker att inte hänga för mycket på linan och får "springa ikapp" lite på vissa partier, ingen hets dock. P-E har koll på mig där bak och jag ser  och hör honom hela tiden.
Bäst var det när vi passerade två promenerande par efter en skogsväg. En tant utbrister "-Dom sitter ihop!" och den andra svarar "-Jag tror inte hon ser..." Jag skrattade gott inombords när jag förstod att de trodde jag var synskadad, men visst, jag hade solen i ögonen och svetten rann så långt ifrån sanningen var dom inte.
Sista varvet på löpningen leds vi ner för en strandbank och här kommer ett damlag ikapp oss.
Så på väg upp för trapporna så har dom passerat oss och vi ligger nu totalt trea i loppet. 
Sen är det bara resten av sista varvet kvar och jag unnar mig att bli glad, dels för att vi borde hålla vår position och dels för att jag faktiskt tagit ut mig ordentligt och det är en skön känsla. Så löpningen stannar på 55,53 (59,97), så TROTS att löppassen varit färre förbättrar vi vår tid från förra året.
Galet skönt att gå i mål efter 2,24,53 (2,26,06).
Och helt slut, trött alltså, inte ont på en enda fläck.
Pulszonerna talar för sig själv.
Vi får ännu en inteckning på vimpeln, så nu blir det jobbigt till 2018!
Efteråt blev det leverpastejsmacka från kiosken, en sån med riktiga (tjocka) skivor, bregott och saltgurka. Galet gott men det är alltid lite svårt att äta efteråt pga mår illa.. men att INTE äta är värre.
Kramar till familjen, en dusch och lastning av bil, sen åkte vi in till Sandviken och hittade en restaurang som såg okej ut.
Beställde en pasta Sea med scampi, räkor, grillade grönsaker med grädd- och tomatsås. HERREGUD så jäkla gott och det blev inte sämre av att det serverades med en rejäl sked till.
Fick tvinga mig själv att kliva upp ur stolen efteråt. Sen var jag inte en lysande co-pilot i bilen eftersom jag somnade ofrivilligt flera gånger om... 
Så Mikisrännet 2017, fortfarande ett lopp som förtjänar fler deltagare. Det är ett mysigt och välarrangerat multisportlopp som de allra flesta kan vara med på. Hyr en kanot, låna en cykel och på med löparskorna. Banan är välsnitslad och lättsprunget. Publikstödet är fantastiskt och vem vill inte bli påhejad av en funktionär med megafon??
Nu vågar jag inte säga att det är färdigtävlat för i år. Men det är inget anmält i alla fall.
 

Hallonsnår

publicerat i Barnen;
Skickade ett brev till en vän där jag citerade Keirkegaard 
"Livet är inte ett problem som skall lösas utan en verklighet som skall upplevas".
Värt att komma ihåg de dagar som mest verkar bestå av problemlösning och pussel.
Vi tankar energi där det går och när det finns tillfälle och i helgen blev det både skogspromenad och fika på stan.
Först skulle hon absolut inte med till skogen.
Sen släppte det där truliga förmiddagshumöret och hon kom på att det var rätt mysigt ändå.
Särskilt när vi hittade en massor med mogna hallon. Smasken tyckte både valpen och barnet.
Sen gick vi tillbaka igen, lite rosig om kinderna och mycket gladare, nytankade på natur.
Sen åkte vi in till stan för att fika och köpa byxor, handlade lördagsgodis och blommor till mina föräldrar med... när vi ändå höll på liksom.
Avslutade kvällen med en film. Barnet utbrast mitt i "-Mamma, du kan ju alla sånger!!"
Jo, jag kan visst det. Jag har många fina minnen av ett kassettband där Magnus Härenstam läser och sjunger Klas Klättermus, sist jag lyssnade på bandet var vi i Lofsdalen... säkert under 80-talet. Sen försvann det men sångerna sitter kvar och jag köpte boken åt äldsta tjejerna. Hur många gånger har jag sjungit "vyss lull" för sömniga barn? Massor!
Onsdag idag och vi ska tävla till helgen, Mikisrännet, HÄR kan du läsa hur det gick ifjol.