Sista semesterveckan

publicerat i Cykla, Semester;
När Skärgårdsutmaningen var över så åkte ungdomarna och valpen ner till Linköping för att flytta in i den nya lägenheten, på vägen ner möttes dom av ett riktigt regnoväder. Hastigheten på E4:an låg runt 30 km/h. Men sen gick resten av resan bra. Mot nya äventyr och äntligen en fast punkt i tillvaron efter allt flackande med livet i ryggsäck och tross.
Samtidigt fick vi rapporter från Florida, det såg ju trivsamt ut.
Hemma startade vi dagen långsamt, jag och junioren.
Sen fortsatte vi i ungefär samma takt. Har slutat räkna antalet äppelpajer vi gjort i sommar, lika gott varenda gång.
Rapporterna fortsatte att komma in från USA, dom paddlade SUP och hade livets resa tillsammans.
Fina fina svärsonen!
Sen kom det en kvällssol också, drömmigt!
Själv passerade vi över till ett nytt dygn och vaknade till fint väder. Bestämde mig för att junioren skulle cykla medan jag sprang. Men så kom P-E förbi på racer så jag ville hellre cykla.
Ringde mamma och pappa, bad om barnvakt och cyklade över dit.
Nya breda cykelvägar.
Sen fortsatte vi till Växbo Bageri för en cykelfika. Riktigt mumsigt!
Hade tänkt mig en hel massa cykelfikor i sommar, men det blev knappt en handfull. Mest pga livet och tiden. När jag la upp nedan bild så kommenterade äldsta "Mamma, du är helt ute och cyklar med den tröjan!" Helt rätt, och den matchar cykeln.
En racer ska vara snygg och snabb. 
Äldsta var ute på fler äventyr, den här gången Kennedy Space Center. Dit vill jag också åka.
Dagen efter blev det bad och junioren hade med sig en kompis, jag hade med mig kaffe och smörgås men senare fick vi glass levererad av hennes far och strax innan hemgång kom nästa sällskap. Fullt upp på stranden den dagen alltså.
Efter bad och lek blev det löpning med hunden, hon behövde också aktiveras. Det är ren och skär glädje att se henne få såna riktiga Whippet-ryck i skogen.
Ej missnöjd hund.
Så var vi framme vid helgens äventyr... men det har jag inte tid med nu.

Skärgårdsutmaningen 2018

publicerat i Swimrun, Tävling;
Så var det dags för Skärgårdsutmaningen igen, femte året jag står på startlinjen. Antalet träningstimmar betydligt lägre än föregående år. Men ändå, lite pepp och förväntansfull eftersom jag skulle köra med min svägerska Anna. En person jag har stor respekt för och tycker väldigt mycket om ♥.
Min Malin trappar just nu upp sin träning och barnet (som jag körde med ifjol) har inte kunnat simma pga jobb i Afrika. 
Så när Anna ställde frågan så kändes det alldeles rätt.
Men först tidigare år
Dagen började med gröt och ett fint budskap från ungdomarna.
Sen mötte jag upp Anna på stranden, vi hämtade våra mössor och chip. Nervositeten låg som en boll i magen, rullade runt och hade sig. En liten tröst var att vi hade ett genomförande-mål, så det behövdes ingen blodsmak i munnen och flimmer framför ögonen. Om det inte blev tvunget.
Fi fasen så nervöst innan start, pulsen var hög redan innan vi drog iväg.
Alla foton märkta med Stefan Karlberg är givetvis tagna av honom, bilderna från simningen är tagna av Lotta från kajaken. 
Precis innan vi kliver i vattnet efter prologen så har jag en puls på 177 och ångloket Anna ligger först, min puls sjunker ner till under 130 på halva simsträckan och där väljer jag att lägga mig först.
Nedan bild som Skärgårdsutmaningen tagit beskriver lite hur första simsträckan ser ut. Alla ser ut att ha sin egen lilla utmaning, kollosionskurs åt alla tänkbara håll, men när det blir så här stökigt så ser jag bara min väg och resten får liksom vika hädan.
Simningarna i insjöarna gick bra, det blev lite trångt i Storsjön när jag lyckades hamna mellan två herrlag men det löste sig vid uppgång. I Pipsjön hade vi ett damlag flåsandes i nacken och väl uppe så passerade dom oss strax efter energistationen. Där konstaterade Anna att vi var sist (av 5 damlag) och antingen kunde jaga eller köra vårt eget lopp, oklart vad vi valde.
Bilden nedan har min Malin tagit, där kommer vi precis upp på Enskär/Korsmäss efter att ha simmat drygt 700 meter från Brunbärsharet. Ovanligt odramatisk simning, vare sig kallt eller stökigt. 
Vägen över Enskär är fin, mysiga stigar och lite stökig terräng. Strax efter Görans stuga (där vi får ha egen energi) så är det dags för stenhoppningen. Vi körde med samma taktik som tidigare, två-tre punkter i marken samtidigt och lätta lätta fötter. Här tycker jag att det är riktigt kul eftersom vi tar in på andra lag och efter en stund så dyker det upp blå mössor framför oss.
YES! Kan vi snälla få gå om utan stök.
När vi är alldeles i rygg så hör jag ett frustrerat "-Jag HATAR den här delen... hatar..." från det andra laget.
Det är lite så jag känner för grusvägslöpningen så jag kan absolut förstå känslan. Vi passerar och strax efter det så ser vi blodspår, eller snarare blodpölar, på stenarna. Runt en udde så ser vart blodet kommer från, ett mixlag har ramlat och slagit upp ett fult jack på näsbenet så vi frågar om dom behöver hjälp eller om dom tillkallat hjälp från brandbåten som låg utanför och bevakade. Dom hade läget under kontroll så vi fortsatte framåt, inte längre sist i vår klass.
Stilstudie i förberedelse inför simningen över till Sandskär, näst sista simningen.
Hej hej paddlare.
Lite vägvisning och sen var det bara att veva på i 800 meter, vilket tog oss typ 20 minuter. Aningen trött i kroppen så energikurvan sluttar nog neråt. 
Över Sandskär är det bara fina stigar hela vägen, skönt. Vi (jag) kopplar på linan och jag säger åt Anna att hon får själv bestämma om/hur hårt hon vill dra. Oklart hur det blev. På bilden nedan är vi på sista löpsträckan innan mål, vi ser inte ledsna ut. 
Väl i mål får vi våra medaljer och kramar av familjen som väntat och väntat.
En efterbild blev det också, lite skev efter simglasögonen men väldigt glad. Vi kom in på en fjärde plats och hade alltså ett damlag, två herrlag och tre mix bakom oss. Med det skrivet så blev vi inte sist, såklart. Sen var det 21 lag som startade i den korta klassen också.
Efter en välförtjänt dusch så åt vi lite med de andra deltagarna (medan familjen spelade minigolf) och sen öppnade Anna en flaska bubbel så vi fick skåla ordentligt för ett väl genomfört lopp. 
Skål kära svägerska, det var kul!
Sen grillades det hamburgare vid husvagnen på campingen.
Sååå gott!
Sååå hungrig!
Tidningen hade varit på besök, här går det att läsa.
Så var då femte medaljen i min ägo och medan jag sprang på grusvägen bakom Anna så lovade jag mig själv att träna bättre och smartare till nästa gång. Framförallt börja simma ute tidigare, distans med skitstora paddlar för att bygga styrka.
Samtidigt så kände jag att det skulle bli skönt att packa undan våtdräkten och bara köra mysträning ett tag, hur det gick med det återkommer jag med... senare...

Veckan innan...

publicerat i Barnen, Swimrun;
Så var det dags för min arbetsvecka i semesterperioden, ledig tre, jobbar en, ledig en till. På det viset för junioren en extra lång ledighet.
Började söndag morgon med hemodlade tomater till frukostmackan. Gott med flingsalt på.
Fylla på skafferi och tvättstuga, men samtidigt vara lite kort.
Ta emot ungdomarnas nya familjemedlem Majken, nyss hämtad ända från Skåne.
Hur söt?
Hur vassa tänder?
Jag jobbade och skickade hälsning till kollegan, hej, hej!!
Ynglingens reportage publicerades i lokaltidningen, jättefint!
Swimrun-träning med P-E.
Barnet lagade mat, riktigt gott!
Sen kom det ett blombud till jobbet, hoppsan liksom! Blev minsann lite rosa på kinden och fick fjärilar i magen. 
Tog semester på torsdagen och mötte upp storebror med familj på Furuvik, dom stannade till där på vägen upp till oss. Jag tror att barnen (och några av de vuxna) gillade den nya spökjakten bäst. Storebror körde matrix-moves i tågvagnen och sopade mattan med oss allihopa.
Vi kikade på djur också...
...lekte lite... (de tre "små-kusinerna").
Åkte en himla massa karuseller och hade en badpaus i mitten.
Vi stannade ända till stängning och fick raska på hemåt eftersom jag skulle visa svägerskan några av simningarna på Skärgårdsutmaningen.
Vi gav oss ut 21:40 (var tvungna att mata barnen och ställa upp husvagnen) och fick några läskigt mysiga simningar i skymningen. Sista löpsträckan tillbaka blev riktigt mörk. Men ändå, skönt att ha sett lite av banan. Mer om det sen...