Flygtur

publicerat i Barnen;
I lördags, precis när jag satte mig ner med en kopp kaffe efter en svettig gräsklippning (måste köpa robot) så ringde juniorens pappa och frågade om vi ville följa med och flyga. Ett sånt litet propellerplan som dom kör turflyg med ibland.

-Javisst, det vill vi jättegärna, SÅKLART!
På med rena kläder och iväg på mindre än 10 minuter.
Det märkliga var att 6-åringen inte ens ifrågasatte vad vi skulle göra. Kanske för att vi tog det som vilken kul grej som helst, kanske för att hon verkligen ville flyga.
Det är i alla fall väldigt roligt att flyga och få se omgivningen uppifrån, fast inte så långt upp.
Där nere är mitt hus, näst längst upp.
Lördagskvällen blev inte riktigt som vi tänkte, den blev bättre och roligare. Fast det är klart, jag glömde att köpa lördagsgodis så det drog ner betyget lite.

Örebroloppet 2017

publicerat i Tävling;
Så blev det dags för Örebroloppet igen (så här skrev jag om loppet 2016).
Jag hade visst inte lagt ner så där mycket krut på löpningen som jag dyrt och heligt lovade mig själv förra året. Varken långpass eller intervaller. Men skitsamma, ingen idé att oja sig om träning en inte gjort.
Kvällen före roddade vi utrustning OCH vaxade kanoten. Nu tänker ni att vi blivit galen och fått hybris, men icke, står det någonstans att det gör 7% skillnad med vaxad kanot så vaxar vi kanoten... oavsett om det är sant eller inte.
Däremot har vi paddlat lite (ända ut på havet i skitväder) och cyklat. Gott så.
På tävlingsdagen ringer klockan i ottan, upp och koka kaffe, klä på sig. Kolla den sista packningen och checka av det allra viktigaste. Cykelskor, hjälm, kläder, klocka och pulsbälte. Energi, vattenflaskor och ombyte. Lunch, fika och en skräppåse. Kort, telefon och laddare.
P-E kom precis när kaffet var klart, på med kanot, två cyklar, flytvästar och paddlar. Nu har vi packat allt det här några gånger så det går som på räls.
Min cykel får åka bak.
Vi kom fram till Örebro som planerat och började släpa grejer till växlingsrutan. Kanoten ska bäras till åkanten, cyklarna lastas med plastlådorna, skor och hjälm ska ställas upp. Kolla flytväst och paddlar, lägga vattenflaska i kanoten osv. Äta lunch, byta om och mingla lite...
Planen var att jag bestämmer tempot på prologen (3 km), men vi startar med lina och P-E tar över när han känner för det. Ingen given signal, bara kör på känsla.
Det startade 20 lag i vår klass och vi kom in som nr 10 efter inledande löpning. Smidig växling  med en gel i mungipan och sen bär det iväg för 16 km MTB, skräckblandad förtjusning. Om jag inte är bättre än i fjol så är jag i alla fall likvärdig. Tron kan försätta berg.
Cyklingen kändes bra, hård, men under kontroll och jag vågar ligga på rulle både oftare och närmare. Vi passerade några lag och kommer in som 6:a, trots att jag cyklade in en pinne mellan däck och ram och missade nån växling här och där. Tvingade P-E att kolla om jag hade nån luft kvar i bakdäcket, kändes som jag hade punktering eftersom det gick så tungt. He he he... cyklade så hårt att jag blev orolig för att cykeln skulle hålla hela vägen.
Sen gjorde vi ett till smidigt byte till kanot, jag ser lite... ansträngd ut.
Paddling är en gren vi är bra på och den här gången gjorde vi en fin start och igångsättning. Sen var det nästan som att återuppleva fjolåret. Starka hela vägen men fick slita mer, vek inte ner oss mot slutet.
P-E liksom ligger ner bakom mig, syns knappt men finns där. Lovar. Vi har liksom en bra känsla i kanoten där båda känner av takten.
Vi klev iland som 4:a.
Sen var det dags för orienteringen, jag tog artigt emot kartan, vek den och stoppade ner den i ryggfickan. Hade inte så mycket kvar att ge, vi var båda rätt trötta (som sig bör på en sprint) och jag hade liksom bävat för den här delen av banan. Våndades rätt länge innan jag ens vågade fråga hur många kontroller vi hade kvar. Då hade vi gjort över hälften. Försökte tänka som Micke”jag springer lätt och avslappnat”. Det fungerade inte vid maxpuls (snittade 161 genom loppet), måste öva på den mentala biten. Fast jag tänker ALDRIG på att bryta eller ge upp. Aldrig.
Ingen multisport utan lite hopp och lek i spenaten, eller som P-E hojtade "-Hoppas du inte är känslig för brännässlor!?!" Närå, för all del, lite extra adrenalin har inte saktat ner nån.
Vi låg 3:a på kontrollerna 2, 3 och 4 men fick slita ganska ordentligt. Trots lina så måste jag ändå förflytta mig och P-E kan inte göra hela jobbet själv. På slutet hade vi några damlag runt oss men inget mix att tagga till mot (om det nu hade hjälpt). Vi gick i mål på en 5:e plats efter 2:18:19 (jämfört med 2:22:35 ifjol). Så en bättre tid men sämre placering, lite moloken vid målgång och helnöjd efter en smörgås och dusch.
Sen kommer det där jobbiga att samla ihop sina saker och lasta bilen igen. Men det är bara att bita ihop det sista och se fram emot den där burgaren...
Burgare, pommes, glass, paj och kaffe. Sen rullade vi hemåt... och i bilen fanns det lakrits. Bara en sån sak!
Vilken dag, riktigt jäkla jobbig och likvärdigt rolig. Nu taggar vi om inför Högbo.
Akta er vad medelåldern kan vara skoj om en säger JA oftare än NEJ!
 
P.S. Behöver bättre cykel D.S.

Maxad Kristihimmelfärds

publicerat i Barnen, Cykla, Tävling;
Det har varit långhelg och vi har maxat dagarna med träning, god mat och vila.. ibland har vi vilat alltså. Men mest har vi haft kul.
Mellanbarnet går utbildning i Stockholm så hon packade med båda cyklarna och kom hem redan onsdag kväll. Vi "lagade" en sen middag och somnade gott på ett (eller två) glas rosé.
Torsdag morgon ringde klockan redan 07 eftersom vi bestämt oss för att springa innan frukost, galet skönt att dra igång ledigheten på det viset. Maxa!
Direkt efter dusch och frukost blev det kosläpp med lillan och hennes pappa.
Tipsrunda, kanelbulle och mjölk. Mer behövs inte.
Gissa om alla sov på vägen hem? Jo, alla utom han som körde, såklart.
Senare på eftermiddagen tog vi cyklarna i skogen. Ibland tycker jag synd om alla som missar det här vackra, som havet med liljekonvaljblad vi cyklar igenom. Galet grönt!
Lekte lite både på torra och fina stigar och lite lera (mest barnet lekte i lera), ingen monsterrunda men 2 timmar blev det i alla fall.
Tänk ändå att ha allt det här runt knuten.
På fredag eftermiddag blev det cykel på landsväg med P-E, kan ju inte lämna rääsern ensam i garaget allt för ofta... särskilt inte när en tänkt köra ett lopp. Kolla in coola sällskapet. Vi övade lite på att rulla bakom varandra, nu vinglade jag lite mindre och vågade cykla lite fortare.
Fördelen med racer är att den inte behöver tvättas lika grovt som MTB. Och att det går fort, allt är ju relativt men det går fort för mig som är van (nåja) vid MTB på stig i skogen.
Lördagen började med en varm förmiddagsjogg upp på Hiboberget med födelsedagsbarnet. Tänka sig, mammas lilla tjej är nu 21 år. Sen hem och fixa det sista med tårtan och handla lite innan gästerna kom.
Vi hann med lite grillat med föräldrarna och bubbel i värmen innan kvällen var slut.
Sen blev det söndag och start i Bergviken Runt. Min fjärde tur på racer blev alltså ett motionslopp. Känslan efter fredagens tur var så pass bra att jag verkligen ville köra 80 km runt en sjö. P-E lovade att hålla mig sällskap och hjälpa mig runt.
Foto: Helen Lennartsson
Vet inte vad jag gör på bilden men gissar på att jag rättar till kläderna för att slippa skav. 
I alla fulla fall var det riktigt kul att cykla, visst kändes det i kroppen på slutet men jag var inte helt slut och fick aldrig nån sån dipp i humör eller energi. Blev rätt less när jag fick stanna för att plocka upp vattenflaskan men sånt klanteri är det bara att tänka "gör om - gör rätt- viktig läxa" och sen trampa vidare.

Foto: Helen Lennartsson
Jag har cyklat 47 km som längst tidigare så allt över den distansen var outforskad mark. Men det gick bra och det kändes kul! Jobbigt kul! Vi snittade 29 km/h och det är okej med mig, jag hade mer draghjälp än jag drog själv så det inte helt min egen förtjänst mer än att jag vågade ligga på mer och krypa ännu närmare cyklisten framför.
I början var vi en större klunga och det var lite nervöst att veta var jag skulle gå in och hur länge jag skulle ligga kvar.
Jag påminde mig själv om att det var ett motionslopp och det är ett utmärkt tillfälle att öva på (ex vis hur en dricker utan att tappa flaskan och hur en äter en gel utan att kladda ner både sig själv och cykeln). 
Sista 2 milen gjorde P-E ett hästjobb för att hålla upp tempot, jag vill verkligen inte komma sist (vilket inte var nån fara egentligen, mest en känsla) eller bli omkörd på slutet. Jag vill gärna tro att jag kan vara jämn ända in i kaklet... tro kan flytta berg... eller hur det nu är...
Foto: Helen Lennartsson
I mål kom jag och alla mina klubbisar, lite olika tider men samma glada miner!