Att inte dejta alls.

publicerat i Allmänt, Dumheter;
Det var många, många (eller drygt fyra) år sedan jag blev singel. Det var ett otroligt svårt beslut att ta (tro inget annat) men när alla kvarnar malt och vattnet stod stilla så fick jag ro i både kropp och själ.
Jag har aldrig ångrat mig och idag har jag och exet en riktigt bra relation (den var inte så dålig innan heller, helt annan historia dock) och vi är riktigt bra föräldrar tillsammans.
Sen är inte jag den som tittar tillbaka, knappt alls, jag har fullt upp framåt.
Jag hade en idé om att vara själv något år och sen skulle lusten att börja dejta komma tillbaka, så tänkte jag i alla fall. Nu när det har passerat lite tid så inser jag att det kanske snarare går åt andra hållet.
Några få saker har jag observetar de gånger jag varit ute på lokal.
Det förekommer att killar ger poäng, som "nu fick du allt pluspoäng" och för de mest konstiga saker. Som att vara sig själv eller vilken mat en föredrar, bland annat.
Mitt svar till "ett poäng" (efter att ha konsulterat en av ynglingarna) är numera ett snabbt "-BRA, JAG LEDER!". Eftersom den andra har exakt NOLL poäng efter ett sånt uttalande.
En sak som väldigt sällan händer är att jag ger en komplimang, har svårt för det, särskilt såna ytliga. Men när jag gör det så får jag ofta till svar "tycker du?" och numera är mitt comeback på den "-Nej, inte längre!" och att personen i fråga bör se över sitt umgänge så slipper vi som är ärliga och uppriktiga bli ifrågasatta.
Så jag fortsätter väl samla på mig fina anekdoter om mitt icke-dejtande samtidigt som jag kör på med min helt vanliga fungerande vardag.
Fast en lite kul grej var att en man nyfiket frågade en familjemedlem om jag möjligtvis var singel och fick till svar "jovisst... lycka till". Då skrattar jag lite i smyg och blir lite rörd.
Svågern berättade samma kväll för min svärson att visst, dom kanske är lite besvärliga och egensinniga Öbergs tjejerna. Men OM du får tag i en, håll i hårt, släpp henne aldrig! DET är kärlek ♥
Men nu kör vi julvecka med simning, skinkgriljering och hela baletten!

Du har rätt

publicerat i Barnen, Dumheter;
Om en tror att barnet har det bättre på förskolan än hemma hos sin förälder så har en förmodligen rätt, i sitt fall.



När slutade föräldrar tro på sig själv och förminska sin egen betydelse för barnet? När blev barnet ett samhällsansvar utan att du förstod att du också är samhället?
 

Ta det piano

publicerat i Dumheter, Simning, Träna;
Igår blev det en lång dag.
En lång bra dag.
Först det där vanliga med jobb.
Direkt efter hämtade jag barn no 1 och åkte till Bergvik för att fira min morfar på födelsedagen. Smörgåstårta, jo jag tackar, det var en bra upladdning inför simningen.
En kort mellanlandning för att plocka upp träningsväskan och direkt till badhuset för första simträningen av totalt fem. Sen är definitivt utomhussäsongen igång.

Ett tufft pass, som vanligt, det kändes i kroppen och syndes på pulsen. Jag är fortfarande löjligt nöjd med min Suunto Ambit, my darling...

Jag tror det där var min högsta snittpuls någonsin på en simträning (141 bpm), bra jobbat liksom.
Kom hem vid 21:20.
Fixade kvällsfika, la i en maskin med tvätt, borstade tänderna och somnade.
Som sagt, lång bra dag, vaknade hungrig i morse.

Just nu är det något som gnager djupt där inne, en rastlöshet, en oro, ett otyg av något slag.
Vad är det? Jag vet inte.
 
Jag hade till exempel gärna sprungit lopp på lördag, men det tar emot för mycket att göra det. Har varit sjuk för länge, sprungit för lite och är dessutom uppriktigt jäkla less på människor som antar saker... det är det där vanliga:
"-Du som tränar så mycket/är så duktig/ligger i/du SER starkare ut.." osv osv. bla bla bla.
Jag började träna när jag var trettioåtta (38) och har ingen bakgrund som fotbolls-/handbolls-/basketspelare/friidrottare/löpare, jag har kört lite boxercise och rott en jäkla kyrkbåt.
That's it. Om jag ser okej ut naken i skenet från ett stearinljus så får väl det vara... tillräckligt.
Jag kommer aldrig någonsin ikapp såna som börjat före mig, aldrig någonsin, det är inte heller mitt mål. Att göra något ofta och med glädje är ingen garanti för att man är duktig på det, ska det vara så svårt?

Jag vet att jag varken ska försvara eller jämföra och försöker undvika det, tro mig, men just nu är det svårt. Jag jobbar på det och har inga problem att motivera mig till träning, inte alls, tvärtom. Det ligger en våt filt över prestationer och jag blir inte av med den. Fast jag vill.
 
Jag vill gärna köra:
Stora Stöten Swimrun i singelklass OCH Höga Kusten Swimrun om jag visste att jag klarade av det, en sponsor går nog att ordna om jag bara frågar. 
Hade jag haft cyklar så hade Skärgårdstriathlon och Stugsundsudden Triathlon också varit superkul. Eller den här, det vore riktigt, riktigt, riktigt roligt att köra HEX 2015 och om det hängde på viljan så vore jag anmäld till allt. Så kul är det ju. 
 
Bara inte just nu. 
 
Sen kan jag vakna upp i morgon och allt är annorlunda, bara för att livet är precis så oberäkneligt och ombytligt. Men just nu... 
Happy f***ing tuesday!
 
Ja, jag vet att det finns dom med "riktiga" problem, jag är inte otacksam.