Vi börjar med ett hej - efter att ha sett massor av fina bilder från Filippinerna så kom hon äntligen hem.
Från sandstränder och äventyr till riktig vinter, färsk pasta och tryffelsås.
Både mamman och hunden var glada över att hon var hemma igen.
JAg hade glömt att knäppa på värmen i friggeboden så det blev till att börja skotta sig ner.
För att sen koppla in både bäddvärmare och element. JAg har en frostvakt och en luftavfuktare som står och puttrar där nere hela tiden så det tar inte allt för lång stund innan det är tillräckligt varmt.
På fredagen hade vi en avskedsmiddag, bättre att alla kommer till samma ställe så slipper hon åka runt. Tror det var första gången som vi åt middag allihopa tillsammans. Båda hennes föräldrar och alla syskon.
Inte utan bubbel!
Verkligen supermysig kväll och god mat ♥
På lördagen hastade vi iväg till Valbo Köpis och Ikea för att köpa de sista sakerna till packningen. Sen blev det något av kaos både i hall och vardagsrum men undan för undan krympte det ihop till 2 rejäla väskor och en ryggsäck.
Håven fick inte plats.
Söndag förmiddag fick vi besök av en reporter från lokaltidningen, jag äldsta och hennes käraste var och lämnade tillbaka en bil och hämtade post hos mina föräldrar så dom fick börja själva.
HÄR kan en läsa reportaget för endast 1:- (journalister behöver också lön).
Sen var det dags för mitt födelsedagsfirande.
Det blev philadelphiaglass istället för tårta.
Sen fick jag både kort och paket.
Hur söta strumpor?
Och strax efter det åkte äldsta tillbaka till Linköping.
Och vi gjorde det bästa av tiden innan hon skulle åka. Som att fläta lillasysters hår.
Sen kom självaste avresedagen. 20+20+5 kg packning.
Jag kände mig som en skalbagge, hade liksom ingen motvikt.
Se där åkte hon iväg mot större äventyr. Klart det kom en tår (eller två) i mammans öga men absolut inte av ledsamhet, nej, för ledsamt var det inte.
Det var däremot väldigt känslosamt att befinna sig i just det ögonblicket, efter så lång tid av förberedelser. Där kan inte ens jag stålsätta mig mot alla känslor. Varför skulle jag?
Det var däremot väldigt känslosamt att befinna sig i just det ögonblicket, efter så lång tid av förberedelser. Där kan inte ens jag stålsätta mig mot alla känslor. Varför skulle jag?
Direkt efter tåget så tog vi en promenad, jag och räkan. Njöt av allt det där vackra som vintern bjuder på och kände mig så jäkla tacksam för allt. För att få vara frisk, för barnen, för att jag KAN uppskatta och vara ödmjuk inför livet. Och lite för lunchen på donken, det finns alltid lite plats för ostburgare och pommes.
Lite senare mot kvällen så kom reportaget ut på webben och var gratis under första timmen så jag hann dela med nära och kära.
Vid läggning så hittade junioren en lapp från storasyster i sin säng, omtänksamt av henne att lämna en kärleksfull hälsning. Vi pratade lite om var hon var just precis då och när hon beräknades vara framme.
Sen förstod jag att det troligtvis fanns ett litet meddelande till mig också, men det fick vänta till läggdags, ungeför samtidigt som hon lämnade vårt luftrum tillsammans med sina kollegor.
Sen blev det liksom lite vardag igen. Återkommer med den.