Mina Fyra Väggar

Ska försöka mig på att sammanfatta min/vår HEX2016, lite trixigt att komma ihåg allt efter en sån lång dag.

Det hela började (för min del) med att jag frågade P-E om han tänkt köra HEX och hans motfråga blev om jag var sugen och jag returnerade ett "-Klarar jag det?"... typ så. Sen kom ett meddelande "Vi får låna en Acron".
Inte så mycket mer att fundera på alltså.
Några dagar innan gav jag honom några "outs" eftersom jag är väl medveten om att jag inte är på samma nivå och inte vill sabotera en upplevelse eller ett bättre resultat. Men hur som...

Hela upplägget med kartor, kontroller och beskrivning finns på HEX THE ADVENTURE 

I vilket fall, fredag kväll ägnades åt att sortera, tänka och packa. Energi är en viktig, viktig del av planeringen för mig och då känns det toppen att i lugn och ro (jo tjenare) gå igenom kartan och ungefärliga tider så en får nån uppfattning om hur mycket mat/gel/vatten det går åt.

Grenarna var i tur och ordning.
Löpning-paddling-MTB-trekking-MTB

Varje gren kräver sin utrustning och energi... typ. Här nedan är packningen till kanoten. Midjeväska med nåt ätbart och handskar, flyväst med visselpipa, keps, vattentätt fodral till mobilen och en flaska vatten/resorb (med snöre så inte flaskan far omkring).

Sen hade jag vätskeryggan med (mer) energi, handskar, glasögon, cykelskor och hjälm redo vid cykeln. Klockan ringde skittidigt på lördag morgon och vid 6 satt jag och åt gröt och tittade ut på molnen, drack en kopp kaffe, fyllde upp ryggsäckarna med vatten och en termos med kokande vatten. 
När P-E kom så lastade vi det sista och rullade mot Askesta. 
Lastade av och ur alla prylar medan det duggade lätt, tack och lov så hade jag överdragskläder och lånade benvärmare (startade i cykelbyxor).
Acronen och alla paddelgrejer bars ner på stranden där start och första växlingen är.

Efter genomgång och preppning samt en del stirrande med tom blick så var starten nära, jag tog av mig överdragsbyxorna och la dom i kanoten, kände mig lite frusen och tänkte att dom inte är ivägen under paddlingen. Det var runt 6 grader varmt och ett lätt duggregn.

Tjohejsanhoppsan, nu kör vi, så var vi iväg på prologen, ut i skogen, runda en tjärn och tillbaka igen. Typ snudd på 6 km löpning. Eftersom den beräknade tävlingstiden var cirka-ungefär +12 timmar så kändes det inte världsviktigt att forcera så det kändes bra hela vägen och blev ganska förvånad över att pulsen låg på rött, det var inget som kändes.
När vi vände tillbaka mot nästa kontroll så hojtade dom från den andra acronen att dom hoppar över K4 och går direkt mot byte till cykel. Vi kände oss trygga i vattnet och fortsatte. När det var som allra stökigast så räknade jag högt bitvis.
Ett - två - tre - skitväderfyra - fem - sexfanockså - sju - åttabitihop - nio - tiobytsida.
En gång tog vinden ett sånt hårt tag i paddeln så den landade inuti kanoten och DÄR gjorde den ingen nytta. Minsann. En annan gång, mitt ute mellan två öar, började P-E's mobil spela musik. Då går det inte att hålla tillbaka ett skratt mitt i all blåst och regn.

Eftersom vädret lämnade en del övrigt att önska så fick vi byta om till cykling inomhus. Hann med en skvätt kaffe och en kort kisspaus också. Jag var löjligt glad över de lånade benvärmarna eftersom vi hunnit bli blöta under paddlingen.

Vi var fem som drog iväg på cykelsträckan tillsammans och det blev en kylig men rolig och trevlig upplevelse. Jag gillar verkligen MTB och såg fram emot att få trampa lite. Transportsträckorna fick visserligen fötter och fingrar att frysa till is och det rann lervatten nedför ländryggen och in i cykelbyxorna men mitt i klättringen uppför baksidan av Gullberg var jag lagom varm i hela kroppen så K7 blev ett fint energistopp. Makalös utsikt! Knäppte tyvärr inget kort så ni får gå upp och kika själva.

På bilden nedan är vi vid K10 (instagramstämpligar hela vägen, därför fipplar alla med telefoner). Happy camper, livet leker!

Strax efter K13, Gussistugan, tappade jag modet, rakt ner diket.
Hade inte ont, inga fysiska skavanker alls.
Men less, sprang och funderade på hur jag skulle ta mig ur den här eländiga situationen, letade utväg, var är vi, buss, skjuts? Vem kan jag ringa?
Funderade en stund och insåg att jag nog var den mest eländigt ensamma och sämsta människan i hela världen, hela universum. Alla var borta eller upptagna. Skitsamma, hem tar jag mig alltid, sen tänker jag sluta träna. I alla fall tillsammans med andra, men cykla är ju kul.. fan!

Stannar vid ett vägskäl och meddelar gruppen att jag bryter, jag vill inte mer, jag går hem.
Då berättar två att dom nyss pratat om mig, vad stark och duktig jag var och vad bra det gick.
DÄR var det bara ytspänningen som höll tillbaka tårarna, inte nog med att jag gör mig själv besviken så ska jag även göra andra besvikna. Och HUR skulle jag få P-E att stanna kvar med gruppen?? 
Vilket mörker.

I vilket fall så följer P-E med mig när jag viker av, resten av gänget fortsätter mot K14 Långrörssågen. 
Modfälld försöker jag visulisera det här med att ge upp, hur kommer det kännas i morgon, hur ska jag för klara det här vid målområdet, hur kunde jag "råna" P-E på resten av banan?
Joggade 10 meter, gick 5 meter, gnällde 5 meter, joggade 10 meter, åt en snickers, gnällde lite, blev kissnödig.
Bad att få se kartan och bedöma hur lång det är till klubbstugan på Stormorshäll K15, typ 15 minuter i den här takten.
Ska vi försöka ändå kanske? De andra har ju hoppat en kontroll under paddlingen så vi kan hoppa en på löpningen. Vi tar det i lugn och ro utan stress och P-E har (som alltid) fingertoppskänsla nog att INTE komma med peppiga utrop och trams. Sånt slår gärna åt fel håll för mig.
Vi kommer fram till Stormorshäll, kramar på en klubbkompis, tar en kisspaus och en halv bar, pratar lite och ger oss iväg.
Sen vänder det, humöret, lusten, glädjen, hur är det ens möjligt?
Vi tuggar oss iväg till Alirsöga och tar K16, sen håller vi igång hela vägen till Erik-Anders gården, det är väldigt glatt och lätt förbi Ålsjön och vi ser en svan som ruvar. Nåt litet stopp för att äta Pågen Funs blev det såklart efter vägen, fattas annat. Jag kräver ganska mycket energi för att hålla igång och på slutet blir det mest gels med koffein och vatten.
På bilden nedan är jag sååå glad över att få byta till cykel igen, bara knappa 5 km på MTB till mål. Den sista kontrollen låg på Gussiberget men den var det bara en som tog, alla andra hoppade över, så också vi.

Sista biten frågade jag flera gånger.
Kan jag få vara nöjd och glad? Blev det här bra? På riktigt alltså.  
För det kändes bra, trots att jag hoppade K14, löpningen/trekkingen hamnade ändå på 25 km och det räcker gott för den här gången. 
Jag väljer att lita på magkänslan och är både stolt och glad.
Äntligen fakking i mål efter 11 timmar och 35 minuter.

Bastun var varm, ölen kall, grillen redo och vattnet höll en förfärligt låg temperatur på 4,5 grader. Men valet mellan smuts och kallvatten var lätt. 

Att äta nåt varmt och riktigt efter en sån dag var underbart gott och där satt vi och var oförskämt glada och nöjda.  
Senare på kvällen, när jag kom hem med alla blöta och smutsiga prylar så bytte jag blad på min årskalender "Herregud & co" och kolla vad det står.