Vi klarade målsättningen vi satte i vintras, att genomföra loppet "I god stil".
Dagen började med att lillan väckte mig 05:40, jag knäppte på Barnkanalen på paddan och smålurade lite bakom barnryggen. Vid 7 blev det gröt och påklädning och kl 8 lämnade jag barnet till själva faderskapet. Rattade vidare in till stan för att hämta upp andra halvan av teamet och sen vidare mot Stenö.
Vi hämtade ut våra mössor och chip.
Gick på Pre-race genomgång.
Och en lagbild på oss, bra att göra det innan loppet.
Sen så, lite tysta och sammanbitna gick vi mot starten.
Tuuuuut och sen var vi iväg, efter några meter fick jag nypa i lagkamratens arm och fnissa ett "-Vi är här nu!".
Planen var att jag simmade först med lina och navigerade och M tog hand om tempo och riktning på löpningen.
Tuuuuut och sen var vi iväg, efter några meter fick jag nypa i lagkamratens arm och fnissa ett "-Vi är här nu!".
Planen var att jag simmade först med lina och navigerade och M tog hand om tempo och riktning på löpningen.
Vid växlingarna gick det över förväntan, vi kanske har en vana av att flamsa lite på träningen men uppenbarligen fungerade det utmärkt i skarpt läge.
Första sjön fungerade bra, vi hörde de första simmarna på lång väg innan nedstigning, det bara fräste i vattnet som ett argt vattenfall. M kopplade på linan, fixade paddlarna och jag muttrade ett "-Nu kör vi, okej?!" 22 grader varmt vatten efter löpning är en fin belöning för kroppen.
Vi bryr oss inte om näckrosor eller sjögräs, bara vi tar oss framåt, i vår takt och helst rakt. Jag smet förbi M vid uppstigning och hon hojtade "-Nu avviker vi från planen!!" så jag saktade ner och släppte förbi, hade lite tunnelseende där. He he he! Sorry.
Grusvägslöpningen är alltid jobbig tycker jag, därför är det extra skönt att fästa blicken på ryggen framför och falla in i samma takt.
Första sjön fungerade bra, vi hörde de första simmarna på lång väg innan nedstigning, det bara fräste i vattnet som ett argt vattenfall. M kopplade på linan, fixade paddlarna och jag muttrade ett "-Nu kör vi, okej?!" 22 grader varmt vatten efter löpning är en fin belöning för kroppen.
Vi bryr oss inte om näckrosor eller sjögräs, bara vi tar oss framåt, i vår takt och helst rakt. Jag smet förbi M vid uppstigning och hon hojtade "-Nu avviker vi från planen!!" så jag saktade ner och släppte förbi, hade lite tunnelseende där. He he he! Sorry.
Grusvägslöpningen är alltid jobbig tycker jag, därför är det extra skönt att fästa blicken på ryggen framför och falla in i samma takt.
Första havssimningen var kall och kantad av en armé med båtar och kajaker, jag hade lite svårt att se var vi skulle ta vägen men det löste sig längre fram. Jag gillar inte att simma i blindo men det kändes tryggt med all närvaro.
Andra havssimningen lika kall och jag huttrade till några gånger och försökte hålla ryggen rak så inte kallvattnet nådde svanken, men kinderna och pannan stelnade till ordentligt.. det bet bra i skinnet. Konstigt nog klarade sig händerna helt från att bli nedkylda.
Mot Korsmäss tänkte jag att det inte kunde bli kallare, men det kom kalla stråk/skiftningar och jag började röra på tårna för att inte helt domna, det pratades om knappa 12 grader i vattnet. Men ändå, 730 meter "iskallt" vatten och jag bara fokuserade på närmaste boj, simma på bara...
Vi kanske inte såg så fräscha ut när vi kom upp ur vattnet, rund under fötterna, vingliga och väldigt fåordiga eftersom ansiktet var ganska nedkylt. Det enda jag tänkte på var att börja springa så jag frågade M om vi skulle ta bulle eller banan och stack iväg. Det var för kallt att äta bulle kan jag tillägga, den var god men omöjlig.
Det tog tid innan kroppen vaknade till liv och fötterna började fungera igen, jättelång tid för mig, men vi höll oss i rörelse. Det var väldigt skönt att nå energistationen (där såg vi en skymt av Team M&M) och fylla på med nya gels, en skvätt kaffe och sluka en färdigblandad resorb. Vi hade räknat alldeles rätt på energin, kul med tanke på att vi inte hade en aning om vad vi skulle landa på för tid.
Sen blev det stenhopp och där blev vi passerade av Team Ultra, vi är väl kanske inga stengetter direkt och dom drog ifrån ganska snabbt. När vi väl kom in på bättre stigar och fötterna var varma så började jag få ont i höger ljumske, konstigt tänkte jag, det borde vara knät. Innan vi kom ut på vadningen över till Orn så hade jag ont i båda ljumskarna så det var riktigt svårt att springa upprätt, jag misströstade och bet ihop. På Orn passerade vi simstarka mixlaget S.O.S och här ska vi i för näst sista simsträckan.
Den känslan alltså!
Här bakas det i pyjamas och prinsessklänning, minsann.
S.O.S. passerade oss i vattnet halvvägs över till Sandskär och jag driver iväg för långt ut mot höger, genom simmössan hör jag "-Vänster, håll vänster!" och korrigerade. Simningen här var mer befriande än jobbig eftersom jag inte kände av ljumskarna alls och vattnet var inte lika kallt... men tillräckligt kallt ändå.
Men sen, löpningen över Sandskär var en pärs. Jag fick försöka springa på men var tvungen att stanna eller gå med jämna mellanrum för att försöka sträcka ut lite, det är svårt att springa dubbelvikt, jättesvårt. Vi kom överens om att inte koppla loss linan efter simningen så jag skulle få lite avlastning på upploppet och vad jag kan se på målvideon så är jag riktigt stel. Att armbåga sig fram fick en helt ny betydelse.
Men sen, löpningen över Sandskär var en pärs. Jag fick försöka springa på men var tvungen att stanna eller gå med jämna mellanrum för att försöka sträcka ut lite, det är svårt att springa dubbelvikt, jättesvårt. Vi kom överens om att inte koppla loss linan efter simningen så jag skulle få lite avlastning på upploppet och vad jag kan se på målvideon så är jag riktigt stel. Att armbåga sig fram fick en helt ny betydelse.
Den känslan alltså!
Ett lagarbete från start till mål. Ett mått på vårt fokus är nog att vi inte pratade särskilt mycket alls under loppet, vilket påpekades redan före första sjön och under gruslöpningen, "-Vad tysta Team Guppy är... " och jag tror vi svarade med mer tystnad. HA HA HA!
Kaffet vid målgången var HELT UNDERBART, tack Guldrutan för uppvärmningen och för den fina vinsten. Jag fick i mig lite trots att kroppen skakade okontrollerat under filten. Jag fick hjälp av barnen och lillans far att ta mig med packningen till duschen där vi knölade in oss båda två för att försöka få upp värmen. Sen blev det prisutdelning, enkelt eftersom vi var enda damlaget på långa banan. Vår tid blev 4.35 och vi var inte sist in, bakom oss var det fyra herrlag och ett mix.
Foto: Sören Calleberg
Så jäkla glad och nöjd med våra tröjor, medaljer och kaffe.
Så jäkla glad och nöjd med våra tröjor, medaljer och kaffe.
Efteråt fick tonåringen rycka in och köra oss hem, tack och lov. Sen blev det laga middag, långbyxor och varma sockar och hör och häpna. Smärtan i ljumskarna försvann helt och hållet och jag kunde stå upprätt, som ett sjukt trolleri. Så det hela berodde nog på nedkylning, vilket någon sa redan vid målområdet.
Har du nånsin fel P-E?
Har du nånsin fel P-E?
Igår, dagen efter, var jag lite trött (lillan vaknade 05:40 igen) men skruvade markis, putsade fönster och assisterade barnen när de bakade kanelsnurror. Ingen dag med fötterna i högläge direkt.
Här bakas det i pyjamas och prinsessklänning, minsann.
Träningsvärk har jag inte känt av, vilket jag tolkar som att jag inte tog i tillräckligt mycket, pannbenet vettu. Jag måste våga ta ut mig mer. En annan gång då. Lite skavsår i nacken och ett blåmärke på benet är allt.. sen är jag lite stel i knät så jogga ikväll är ingen dum idé. Mjuk simträning inomhus helt utan utrustning på onsdag eller torsdag, bada bastu och gå igenom loppet med M. Låter som en bra plan.
Grymt jobbat har jag sagt förut, tänk att ni för ett halvår sen simmade frisim för första gången!
Och jag kan ha fel ;)