Så var det dags för Högvakt igen, äldsta den här gången.
Så här såg det ut för drygt två år sedan.
Så här såg det ut för drygt två år sedan.
Mamma och pappa fick det fina uppdraget att vara hundvakt, här hämtar pappa henne nästan exakt samtidigt som vi kliver på tåget. Jag hade lämnat en fredagsbukett (vita ranunkel och eucalyptus) i kylen och Polly i hundväskan.
Det blev alltså tåg den här gången, till barnets stora förtjusning. Orkade inte fundera på parkeringsplatser och väglag helt enkelt. Snabbt, bekvämt och hyfsat säkert.
Dagen till ära så hade jag lyxat till det med en liten burk pringles och chokladbit.
Det enda som smäller högre än tåg ska vara tunnelbanan då. Den gillar hon verkligen och den här gången blev det extra många rulltrappor också, eftersom den blå linjen ligger ganska nära jordens mitt. Känns så i alla fall. Ändå rätt kul att åka rulltrappor i (kändes som) 20 minuter för att ta sig EN station med tunnelbana.
Väl hemma hos syster så blev det kramar och hempizza. Så himla gott och alldeles lagom efter en tågresa
Ruccola, bea, kall öl och bubbelvatten till det så..
Syster fixar i köket och barnet observerar allt hon gör. Jag är sååå tacksam för att mina barn har så många fina förebilder inom familjen. Starka, kloka, öppenhjärtiga.
Vi fick nybakade scones till frukost. Det behövdes något varmt i magen eftersom vinterkylan följde med oss till huvudstaden. -9 grader kändes bitigt.
Så gjorde vi om den där proceduren med rulltrapporna, jag svär på att en kan känna jordens inre hetta strömma under fötterna.
Sen kom vi fram till slottet, klart och kallt.
Filmade själva inmarschen men sen gnällde kamerabatteriet. Typiskt!
Men fint var det och ungen strålade. Det är rätt slitigt med högvaktsvecka och det brukar märkas när slutet närmar sig.
Vi fick 60 minuter på oss att fika tillsammans och vi hittade ett litet mysigt krypin där vi fick plats i källaren. Inte lätt att få ett bord för 6 personer, men syster fixade medan vi mötte upp barnet. Jag testade en kanelbullesemla. Den fick VÄL godkänt.
Sen blev det några obligatoriska (kylslagna) bilder, jag har INTE huvud för mössa. Kanske skulle testa basker?
Sen fick en mycket stolt lillasyster promenera mot slottet, hand-i-hand med storasyster.
Och hennes fina-fina älskling. Mamma gillar ♥
Vi skyndade oss tillbaka till Kungsholmen. Syster fixade lunch, tre sorters kål, groddar, halloumi, avokado och salami. Såååå gott!!
Sen kommer det fina med såna här helger med familjen. Samtliga tog på sig mjukiskläder och kröp ner i soffa/säng för en stunds vila. Det googlades, youtubades och spelades en stund. Reload. Recharge. Kaffe och piffning, sen var det dags för Pinchos. Som jag tjatat om Pinchos.
Perfekt när en inte kan bestämma sig för vilken maträtt. Bara att beställa in ett gäng. Junioren var nöjd, här kunde hon beställa kycklingspett, pannkaka och krispig kyckling på "ett bräde", bokstavligt.
Jag testade dumplings, baconlindade dadlar och fisktaco. Plus en pulled chicken. Och en efterrätt. Och ett glas bubbel.
Sen vandrade vi hem genom Kronobergsparken som var täckt med snö. Familjens två readheads bestämde takten. Dom är allt bra fina.
Sen var det mest bara hemresa kvar. Tyst kupé den här gången, men det var verkligen inga problem alls. Först skrev hon en lång lista och sen spelade vi pianotiles.
Jag fick ett alldeles nytt kortfodral av Zeeksack (gå in och kolla på ryggsäcken, villhöver en sån) och mellanmålet hittade vi i bistron..
Det är superkul att åka bort och ganska skönt att komma hem igen. Junioren skulle till sin pappa senare så vi bokade ett tåg som tog oss hem till lunchtid. Då kunde syster med sambo fylla söndagen med sina helgaktiviteter och sen slapp vi stressa för att hinna med ompackning och matlaging.
Stor älsk på att dom tar emot oss med öppen famn trots att dom bor på 36 kvm, finns det hjärterum... och det gör det kan jag meddela.
Stor älsk på att dom tar emot oss med öppen famn trots att dom bor på 36 kvm, finns det hjärterum... och det gör det kan jag meddela.
Måndagen blev väl både bra och "sådär". Efter lunchpromenaden på jobbet så ringer en i familjen och frågar om jag sett några nyheter. -Bli inte orolig, ingen är skadad sa hen. En trupp hade stött på en landmina/bomb och medan vi pratade så läste jag på försvarets hemsida.
Jag visste att dom var ute på patrull, det hade jag hört mellan raderna när vi pratade om nästa paket jag skulle skicka. Fick sen höra att hon varit med, deras fordon låg som nr tre eller fyra, lite oklart. Smällen hade hörts långväga. Så där fick jag öva på att inte oroa mig. Öva, öva, öva... Ingen var ju fysiskt skadad, men kunde det betyda att halva truppen låg i fosterställning och skakade bakom en torr ökenbuske?
Nej, klart dom inte gjorde. Men jag behöver själv gå igenom allt tänkbart innan jag kan gå vidare.
Här går det att läsa om det.
Här går det att läsa om det.
Jag repeterar för mig själv att det var hennes beslut att åka, jag har all respekt för det, hon gör skillnad och ett bra jobb. Vi har pratat om vad som kan hända och om det värsta händer. Vi har inga lösa trådar, inget osagt. Något fler föräldrar borde gå igenom utan att skicka sitt barn till krigets Afrika. Tips! Ingen VILL prata om döden, men den tar oss alla till slut.
Någon frågade hur jag står ut, då frågade jag vad alternativet är?
Nu väntar jag bara på att få ett meddelande eller samtal, men fram tills dess tänker jag leva utan att vara rädd och/eller orolig, sån är jag!
Men NERVERNA på det sista du skriver! 😱 Du är så stark & klok, jag gick in i katastrofläge bara av att läsa det.❤️