Tröskenrännet 2019

publicerat i Swimrun, Tävling;
Jag har kört det här loppet två gånger tidigare, 2016 med Malin och 2018 med Per-Erik.
I år var det dags för Malin och mig igen, tredje tävlingen i år. Det verkar som vi fått in lite rutin på förberedelser och packning för allt går så smidigt. Kom dit i tid, hämtade ut badmössan direkt och sen satte vi oss i bilen för att gå igenom banan. 
Det blåste upp ganska rejält så vattnet såg lite busigt ut, det är ändå en insjö, tänkte jag.
Hur knöligt kan det bli?
Racemeeting innan. Nedan bilder är tagna av Rolf Wikman/Tröskenrännet.
Skönt att arrangören påpekar att alla deltagare har gott om tid på sig, ingen idé att stressa i onödan, njut av loppet. Bra inställning tycker jag.
Starten går och som alla förmodligen vet så är prologen mitt stora gissel. Pulsen är hög innan starten går och blir knappast lägre av att vi rusar iväg med klungan. Jag tittar inte på klockan för att slippa se den höga pulsen. Men Malin tjoar om att det går fort, runt 4:45-tempo... Herregud, så fort kan jag inte ens springa... tänkte jag och kände en viss koppling till humlor..
Men vi tog oss runt levande och ner till vattnet, äntligen. Vi simmar iväg med Malin i spetsen, jag har svårt att få till andningen och hålla mig rakt bakom, försöker andas på varannat armtag men inser att det är för ofta och var fjärde är alldeles för sällan.
När jag vänder upp mig för ett andetag så hör jag hur Malin hostar där framme och sen stannar hon upp och ber mig ta över. Inga problem, ingen plan är bättre än sin senaste omständighet.
Det går inte fort men vi kommer in i det efter en stund. Stora vågor är lättare att hantera än små ettriga som kommer rakt från sidan.
Sen är det bara att köra på, nästan 2 km löpning och drygt 1000 meter simning efter det. Vid slutet av den simningen så är det där stället med strömmande vatten och sjögräs i mängder, jag skrattar lite där bakom när Malin får med sig en redig tuva mellan hand och paddel. Vilken sallad!
Skrattet försvinner direkt när vi går ut på nästa löpning som är den längsta för dagen, 5 km mestadels gammal skogsväg. Urtråkigt.
Vi hör någon flåsa bakom, en tjej som tävlar i singelklassen, hon tjoar att hon kommer ligga bakom oss för vi håller ett bra tempo (nu var det INTE  4:45 utan snarare strax över 6). Sällskap är trevligt och stoppade de flesta fula orden från att passera munnen. Det var hennes första tävling.
Simningen efteråt var väldigt sval och skön, vattnet i Trösken låg på ca 21 grader och vår kroppstemperatur kanske höll sig runt 90-100 grader. Kändes det som. När jag klev upp på ön var jag nerkyld till en bra temperatur och jag kände mig urstark, skuttade iväg på pigga ben uppför en backe och över stock och sten. Hörde hur Malin frust-skrattade i linan bakom mig, hann tänka att det är precis så här det ska kännas när en tävlar. Sen ramlade jag och lugnade ner mig lite.
Vi hade en deltagare som passerade oss på löpningen men Malin tog sikte och knappade in på simningen. Näst sista simsträckan passerade jag (tack bänkpress för paddelstyrkan) men vi hann inte långt innan hen passerade på löpningen, igen. Vad fan liksom. Vi ser hens rygg försvinna framför oss.
Inför sista simningen så säger jag till Malin "det här tar du", ingen press alls, eller hur? Hon trycker sig förbi och fram som en målsökande robot. Det syns på armtagen när hon bestämt sig liksom.
Så vi klev upp på stranden utan att vara jagade, fritt bakåt.
Vi kom i mål på 2.26 (2016 2:22, 2018 2:18) och kände oss nöjda. Malin var extra nöjd eftersom hon kom ihåg hela loppet, en sån fin dag hade vi.
I mål blev det medalj och pizza, det är en riktig höjdare med pizza efteråt. Och chips! Det vette sjutton vad jag hade gjort under loppet för jag blev så trött. Kroppen växlade till neutralen.
Vi kollade på prisutdelningen (vi var typ 2 minuter efter första damlag, kom på plats 2 av 3), tog en bastu och ett dopp sen åkte vi hem. Världens längsta resa hemöver pga tröttma.
Släppte av Malin, hämtade hunden och sen sov jag middag.
Fick mat lagad åt mig, blev serverad bubbel och kvicknade till framåt kvällen. Tur, jag hade ju bokat in MTB till söndag förmiddag.
I alla fulla fallfrukter, trevlig avslutning på swimrun-säsongen, Tröskenrännet har en fin bana och loppet är välarrangerat.
OM en skulle önska något så skulle det vara kilometermarkeringar på långa löpningen, det kanske skulle minska bedrövelsen lite 😅.