I söndags hade vi fullt upp!
Först ut var Bergviken Runt, för andra gången. Hade goda minnen från förra årets lopp och en skön känsla i kroppen. Nervös innan start men det är standard.
Vid starten ställde vi oss lite längre fram, jämfört med förra året, lite för att kunna hänga på en klunga i början och hålla i så länge det gick.
Hade som mål att gå snabbare än 2017, med snabbare fick det bli snitthastigheten (29 km/h) eftersom banan var omdragen pga tillstånd och en mil längre (90 km) som resultat av det. Och bidra med mer under loppet.
Nja, det gick sådär.
När vi (jag) tappade den stora klungan så blev vi tre tappra själar kvar. Jag, P-E och en okänd cyklist som låg bakom oss. En bit in i loppet kom vi ikapp en cyklist som hade det lite tungt i uppförsbackarna, så vi hängde med honom ett tag och blev en klunga på fyra som turades om att dra.
När vi (jag) tappade den stora klungan så blev vi tre tappra själar kvar. Jag, P-E och en okänd cyklist som låg bakom oss. En bit in i loppet kom vi ikapp en cyklist som hade det lite tungt i uppförsbackarna, så vi hängde med honom ett tag och blev en klunga på fyra som turades om att dra.
Problemet var bara att det gick tungt när jag låg längst fram och fortsatte att gå tungt när jag föll bakåt, ingen återhämtning alls. Men jag vet att mitt flås är starkade än musklerna så jag pinnade på ett tag till och tänkte att jag orkar.
Men det gjorde jag inte. Jag tog min energi och drack som jag skulle men det blev inte bättre, så tillslut släppte jag och föll tillbaka till mitt tempo. Vår tredjeman fortsatte att ligga bakom oss så killen vi cyklade ikapp försvann framför oss alldeles allena. Trist.
Sen blev det lite av en gnällfest på slutet för det gjorde ont nästan överallt, sådär obehagligt så en mår illa. Sen var det motvind också. Och uppförsbackar, har egentligen inget emot uppförsbackar men var på gnällhumör pga misär. Allt vatten och alla gels gick åt, det var första gången.
Men vi kom i mål efter 3:27 (snittade 26,4 km/h) och fick plakett och smörgås. Bra cykelpass men jag hade högre förväntningar och drog ner sällskapet på en allt för långsam tur genom ett strålande vackert landskap. Bättre lycka nästa gång (det blev inget "aldrig mer" moment)!
Hem direkt, duscha, fixa, äta och duka upp till fika. Dagen till ära hade jag bakat en rulltårta, från grunden (inte odlat vetet, ni fattar kanske, ingen mix) och den blev både snygg och god.
För den här fina tjejen fyllde 22 år, grattis lilla älskling.
Jag är så stolt över dig och vad du står för. Jag har oförtjänt underbara döttrar, detta trots att jag är ganska inkonsekvent, inte så principfast, lite barnslig och fett noggrann med (till synes) oviktiga saker så har ni lyckats blomma ut till fantastiskt sköna personer som jag verkligen gillar att hänga med ♥
Jag är så stolt över dig och vad du står för. Jag har oförtjänt underbara döttrar, detta trots att jag är ganska inkonsekvent, inte så principfast, lite barnslig och fett noggrann med (till synes) oviktiga saker så har ni lyckats blomma ut till fantastiskt sköna personer som jag verkligen gillar att hänga med ♥
Sen var det minsann morsdag också.
Jag fick en superfin ostbricka, jättefins hjärtliga kort och en ny ros (Peace). Jag och mina syskon grattade mamma med vita uppstammade rosor och vitt vin.
Barnet fick en missionsring (4-delars pusselring) av oss allihopa, den är sååå snygg och hon är sååå värd den.
Vi kolla de på 90-dagarsmedaljen och läste hennes betyg också, bra jobbat!
Sen körde vi en favorit i repris med bild och filmvisning.
En intensiv söndag med extra allt, tävling, kärlek, Afrika, paket och god tårta.
Nu är det helg igen, måste gå!