Det känns som det går åt rätt håll med återhämtning efter diverse sjukor.
Igår lyckades jag ta i på simträningen utan att skjuta vare sig proppar eller packningar. Skön känsla. Nästan som förr, jag älskar att känns mig (relativt) stark och att kunna starta om efter kort vila.
Jag funderar mycket på det där, varför en tränar och sånt.
Känslan är nog viktigast... det är så mycket känslor som är inblandade så en känner sig väldigt levande och närvarande.
Hårda läxor annars, om tanken vandrar för lång bort så kommer en kallsup eller en snubbling som ett paket på posten... (aldrig som ett paket med DHL, där har dom problem).
Igår lyckades jag ta i på simträningen utan att skjuta vare sig proppar eller packningar. Skön känsla. Nästan som förr, jag älskar att känns mig (relativt) stark och att kunna starta om efter kort vila.
Jag funderar mycket på det där, varför en tränar och sånt.
Känslan är nog viktigast... det är så mycket känslor som är inblandade så en känner sig väldigt levande och närvarande.
Hårda läxor annars, om tanken vandrar för lång bort så kommer en kallsup eller en snubbling som ett paket på posten... (aldrig som ett paket med DHL, där har dom problem).
Det syns fyra toppar runt mitten av simpasset, det är 200-ingar med starttid 4 minuter, lilla knixet efteråt är en lös 50. Jag försökte hålla en jämn, lugn och kontrollerad fart. Det gick hyfsat bra, fast trött blev jag såklart, fattas bara annat.
Den djupa dalen strax efteråt är när jag fick kramp i vaden av mina fanor så simfröken fick hämta en annan modell och då gick det undan minsann. Skön känsla att forcera fram i vattnet...
Så då är den här veckan igång med ett barn på högvakt, ett annat har permis och kommer hem över helgen, det tredje är hos faderskapet och jag funderar på att gå ut och vara social till helgen. Det kan bli kul.
Hejja vecka 47!!