Mina Fyra Väggar

Jag satte mig på tåget på fredag eftermiddag, alltid tyst kupé och fönsterplats, somnade på två sekunder och slumrade hela vägen ner till centralen där föräldrarna mötte mig med en latte. Ibland funderar jag på vad jag gjort som förtjänar det här. Dom följde med till systers lägenhet och där fanns det mat att värma (själv jobbade hon till 19:30) och sen började alla att droppa in.

Vin, ost och en hel del annat gott plockades fram och tillslut var köket fullt med skratt, choklad, värme och kärlek. Det enda som saknades var storebror och lite mer utrymme, men finns det hjärterum...

Syftet med resan var ju Tunnel Run 2014, ett lopp jag varit anmäld till sen biljetterna släpptes i november förra året. Vår svägerska blev tyvärr förkyld och kunde inte delta så efter en halv flaska rödvin bestämde sig yngsta lillasyster för att ta hennes plats... trots att hon inte sprungit på flera månader och inte gjort milen sen förra året (världens tjockaste pannben).

Lördag morgon bestod i att kolla utrustning, läsa PM för sjuttonde gången, fylla i uppgifter, fästa chippet och bli bortskämd av lillasyster.

Det blev bananpannkakor med varma äpplen och vispad grädde med blåbär till frukost. Jag fick med mig en energi-gel också. Ännu en gång... bästa syster.


Eftersom syster bor vid Gärdet så hade vi promenadavstånd ner till hotellet där vi skulle möta upp vår andra syster och hennes man. Dom startade i Charityklassen (jag hade startgrupp 2, charity hade startgrupp 3, yngsta syster startgrupp 7) så vi kunde gå till starten gemensamt.

Här har jag gått igenom gaten och är på väg mot startfållan.

Shit vad folk alltså, 42' anmälda och av dom startade runt 37'.

Här har vi 5 minuter till start och eliten är låååångt borta. I taket syns färgen tillhörande startgruppen före, det var otroligt smidigt organiserat, till och med så en virrpanna som jag kunde leta mig fram till rätt ställe.

Själva loppet är svårt att beskriva, helt klart en av de häftigaste upplevelser jag haft. Överväldigande.

När vi kom ner mot tunneln möttes vi av eldsflammor och väl nere i mörkret var det en lasershow a' la Tallink med ett öronbedövande ångbåtsljud. Jag kan lova att håret reste sig på armarna.
Sen avlöste upplevelserna varandra, det var allt från dånande trummor, konfetti, en manskör som sjöng Bellmanvisor, glögg & pepparkakor, UV-ljus som lyste upp alla västar osv...

Efter loppet gick jag upp på gångbron för att ta ett kort över folkmassan. Otroligt många tog tillfället i akt och upplevde tunneln.

Jag hade som målsättning att springa loppet på 60 minuter. Jag ville inte göra en repris på fjolårets Strömmingslopp där jag visserligen var nöjd med tiden men plågade mig ganska mycket för att komma ikapp mina kamrater (som inte ens var framför mig) och kände mig värdelös hela tiden. I år fick jag ont i magen av att tänka på det loppet och kunde inte förmå mig att springa.

Jag ville ha ett lopp där jag kunde njuta och inte ha någon press, jag sprang själv utan vare sig klocka eller RunKeeper. Jag gjorde high-five med banpersonalen och stannade för vatten och glögg, jag skrattade och log som en galning för jag visste att det här kommer aldrig tillbaka. När speakern sa att värsta backen var gjord så log jag och tänkte att ni minsann aldrig sprungit i backar... riktiga backar. Det här var mer som långa lutningar och sånt rör inte mig. Inte ens backen på upploppet gjorde nåt.

Men vet ni?

Jag kom in på 1:00:16, sjukt nöjd och imponerad av att jag känner min kropp så pass bra.
Lillasyster tog sig in på 56 minuter, superstarkt jobbat med tanke på att hon hade bestämt sig drygt 12 timmar innan. Mellansyster med tillhörande man kom in på timmen ungefär, dom är så fina ihop... underbara ni!!

Efter loppet möttes vi upp vid hotellet igen, stretchade lite, drack lite, åt en kexchoklad, pillade på medaljen och pratade ikapp oss. Sen släppte vi iväg mellansyster som skulle åka söderut efter dusch och mat. Jag och lillasyster gick tillbaka till lägeheten, dushade och hade glöggmys med en kompis. Åt riktigt många pepparkakor och mycket ost. Sen tog vi en stödvila.

På kvällen hade vi ett bokat bord på Fondueboden som väntade.
Vilket mysigt ställe! Varmt och eldigt.

Massor med kött, ost och tillbehör.  Jag tänkte nästan stoppa ner Wasabisåsen i handväskan, så god var den!

Gott vin och trevligt sällskap.

Sen blev det en välbehövlig promenad till tunnelbanan och raka vägen hem till sängen, jag tror vi alla somnade mätta och nöjda på några minuter. Vilken dag!

Söndagen blev det uppstigning, dusch, frukost och tåg hem igen. Passade på att besöka BodyShop på centralen, vilken fin liten butik. Hittade en söt present till kattvakten.

Kattvakten hade också förberett present till jag kom hem, underbara unge!

Taaaaack älskling!!

Efter att ha startat tvätt- och diskmaskin så åkte jag hem till föräldrarna, men det återkommer jag till... spännade grej!

Hem igen, brände på en HEL kartong dumplings, torkade golv och inväntade lillan.

Hon var en trött liten tiger, här på bilden övar hon på huvudfotingar inför 4-årskontrollen.

Puh, det var helgen bravader.

 

Jag har sagt det förut och säger det igen. Min familj ger mig energi och glädje i mängder! Vi tycker inte alltid lika men alla är lika mycket värda. Vi saknade storebror i helgen men det får vi ta igen en annan gång <3

 

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe och ikväll väntar simträning, längre distanser har jag hört talas om.