Här finns 2018 och tidigare
Så var det dags för Skärgårdsutmaningen igen, för sjätte gången.
Ett enda långpass innan men målet var att gå i mål så... inget att fundera på.
Ett enda långpass innan men målet var att gå i mål så... inget att fundera på.
Som vanligt så är prologen HEMSK, jag tror vi var näst sist ner i vattnet och min puls låg på 177 bpm. Låt oss ta en sekund och fundera på hur det känns. Hög puls, upp med dragkedjan på våtdräkten rakt ner i kallt vatten.
När vi klev upp (efter att ha passerat ett antal lag i vattnet) 500 meter senare så hade pulsen lugnat sig till hanterbara 156 bpm. Tack och lov för att Malin alltid tar första simningen.
Foto: Mattias Sundberg @sundberg_foto
Sen var det fin löpning till Dammsjön och simningarna i sjöarna gick bra, easy-peasy liksom.
Grusvägslöpningen är trist och långtråkig, men behöver finnas med pga ska finnas något för alla.
Jag såg på Malins kroppshållning när hon såg lila mössor framför oss, YES, inom synhåll. Vi kunde inte alls förvänta oss att ta igen någon tid (pga ingen riktig löpträning) men att få se ett till damlag gör mycket för motivationen.
Simningen på 100 meter mellan Grimskär och Lockskär passerar vi tjejerna.
Lockskärsklacken levererade 2019! En hel cowboy revy med saloon och allt!!
Det är rörande när en kommer dit och ser allt dom gjort.
Säg den lycka som varar, vid simningen över till Enskär passerar damlaget oss på insidan. Men vi lyckas kliva upp samtidigt och hålla dom bakom oss (lite småpratande om terrängen) för att sen tappa dom efter vätskekontrollen Görans stuga. På den vätskekontrollen trycker man en flaska resorb och en gel med koffein, för att vara redo inför stenhoppningen.
Sen körde vi på så gott vi kunde. Stenarna är inget problem men stiglöpningen efteråt går trögt, får inte till något bra flow på den smala stigen och har ont på utsidan av båda knäna. Tänker på Mickes ord om att smärta är en del av upplevelsen. Tänker på att ju mer jag tränat desto mindre ont gör det. Tänker på att smärta inte är farligt.
Vi kommer överens om att gå lite där det är knixigt och irriterar oss på allt skräp efter vägen, tomma gelförpackningar (samma sort allihopa) och nån enstaka kork. Dumt att skräpa ner i vår fina skärgård.
När vi passerat Orn via färskvattenduschen och ska simma mot Sandskär känns det bra, vi ser ingen bakom oss och behöver inte stressa, bara att paddla på i nästan 800 meter. Näst sista simningen för dagen.
Lotta sitter i kajaken och fotar oss på vägen över.
Det är lågt vatten så sjögräset är bitvis vid fingertopparna, men det gör inget, vattnet är lagom svalt och jag ser målet framför oss. Malin simmar spikrakt över.
Tar marginal på andningen.
Vägen över Sandskär får inslag av promenad i uppförbackar, kropparna protesterar lite mot slutet.
Sista simningen är min, den känns lång när vi vadar ner, bara 900 meter kvar. Där ute ser jag en vattenskoter som jag känner igen, efteråt får jag höra att vi har driv i simningen och sånt känns ju skönt.
Så vansinnigt roligt att passera mållinjen, rörande skönt och mäktigt.
Dessutom var mamma och pappa där, det var en överraskning. Swimrun kan vara lite långväntat och inte alltid en bra publiksport. Men dom prickade in målgången!
Vi kom in på en andra plats av de tre damlagen, jag fick min sjätte medalj och en handduk. Fick dessutom ett extra pris för jag är den enda som gjort samtliga långa utmaningar. Vi siktar såklart på 2020, troligen den sista utmaningen.
Vi kom inte sist den här gången heller (typ 40 minuter efter första damlaget och 12 minuter före det tredje laget), vi hade 7 lag bakom oss också.
Så jäkla gôtt att ha det gjort, vi firade med att faktiskt ses igen på Mat & Malt mot kvällskvisten.
Åt och drack lite gott, umgicks med Malin och hennes syster. Prima liv.
Det gör inte ont i själen såna dagar, bara lite i kroppen.
Fridens, bara en swimrun tävling kvar!