När jag packat upp och packat om juniorens väska och lämnat henne till sin far så passade jag på att tvätta bilen, ty den skulle på verkstad. Lackverkstad, eftersom den hade lacksläpp på båda bakskärmarna. En vanlig sjuka på Ford tydligen.
Jag skulle kunna skriva ett helt eget långt inlägg om hur svårt det är att få rätt hjälp i rätt tid till rätt (rimligt pris), som jag jagat tider, priser och jämfört arbetssätt *suck*. Men orkar inte.
Nu fick jag tid hos den firman jag önskade från början.
Så på måndag morgon backade jag ut äldstas veteran-racer från höstvilan i garaget.
Och åkte till simträningen, måndagar med masters är den simträning som ger allra mest.
Passet gick jättefort, det kändes som insim - *tjoff* - avbad.
På väg hem från badhuset anade jag ett knackande ljud från framvagnen och ringde självaste bilägaren som ringde sin far och bad honom komma och provköra bilen på tisdagen.
Meeeen, tisdagen kom och arbetsdagen gick.
Ingen dök upp och jag körde hemåt. Ljudet tilltog när jag svängde av från landsvägen och när jag var nästan hemma så lossnade framhjulet.
Helt.
Löst.
Kolla!
Tur att bilen är så låg att hjulet inte kunde rulla iväg utan kilade fast sig i hjulhuset. OBS, det gick bra med pinnen som råkade hamna i vägen för bilen.
Mängden luft det gick åt till att dra universums största suck?
Omätbar. Orkade inte chefa över någon räddningsaktion så jag ringde bärgare, tog ut hunden och gick hem... med fötterna släpandes efter mig och en trist melodi spelandes i huvudet. Det blåste kallt också. Hungrig.
Mängden luft det gick åt till att dra universums största suck?
Omätbar. Orkade inte chefa över någon räddningsaktion så jag ringde bärgare, tog ut hunden och gick hem... med fötterna släpandes efter mig och en trist melodi spelandes i huvudet. Det blåste kallt också. Hungrig.
Sen kom han, bärgar-killen, med en bult i handen. Den hade han hittat en bit bort och DET måste vara en yrkesskada att se en pluttig bult på asfalten. Han hissade upp bilen och kollade hur det såg ut och efter det konstaterade han att det gick att köra om han "lånade" en bult var från de tre andra hjulen. Fine, skönt att slippa bärga upp den och släppa av den på gården.
Jag frågade om det var okej att köra den till verkstad (för att handla fler bult) och han svarade "-japp, ta mitt kort och ring om det är något"... ehhh.. om det är okej, då behöver jag inte ringa ju... men skitsamma. Bilen rullade och jag kunde äntligen få hem den. Tyvärr missade jag min och P-E's planerade löptur på nya stigar... Men jag påminde mig om att en trasig bil inte är det värsta som kan hända. Perspektiv!
Onsdagen rullade på i sakta takt på jobbet, ända till sista timmen innan hemgång. Då blev en kollega akut sjuk och ambulans fick tillkallas. Stresspåslaget under tiden det pågick var inte så stort, men efteråt, herreguuud! Jag satt på föräldramöte en timme senare och funderade på hur många av frågorna som togs upp som egentligen var viktiga. Jämfört med att inte andas längre, typ.
Direkt efter mötet åkte jag till exet för att fira hans födelsedag och tröstäta lite tårta. Sen var onsdagen slut, helt slut!
På torsdagen var det äntligen dags för den där skogsturen i grannbyn. Som jag längtat ut!
Pappa ringde strax innan vi gav oss ut och berättade att dom skulle operera mamma akut, hon var på väg in just då. Alltså, hon opererade handen på tisdagen, blev hemskickad och sen fick hon åka in och göra om det (mer eller mindre) pga smärta som inte gav sig. Klump magen.
Pappa ringde strax innan vi gav oss ut och berättade att dom skulle operera mamma akut, hon var på väg in just då. Alltså, hon opererade handen på tisdagen, blev hemskickad och sen fick hon åka in och göra om det (mer eller mindre) pga smärta som inte gav sig. Klump magen.
Men just då var hon i goda händer så jag och P-E åkte iväg med kartor i bakfickan och hunden bak i bilen.
Det här ligger alldeles nära min barndoms stigar och grillplatser.
Ändå har jag lyckats missa allt det fina (förutom björnbajset då).
Ändå har jag lyckats missa allt det fina (förutom björnbajset då).
Det blev så där skönt och avstressande som jag tänkt mig innan.
Livet rann av mig lite, tömde den där bägaren som varit full en stund.
Livet rann av mig lite, tömde den där bägaren som varit full en stund.
Vi hittade upp på Mickelberget och stannade för att fota, sen vände vi tillbaka till bilen. Fin-fin runda som var väldigt välbehövlig. Efteråt åkte jag in till simhallen för att duscha (passade på att måla badrummet lite tidigare i veckan) och simmade drygt 1000 meter innan. Bastu är sköna grejer!
På fredag morgon fick jag ett meddelande från äldsta att hon (i sällskap av sin syster) hade suttit på akuten under natten med njursten. Övningen fick avbrytas och hon fick åka hem och vila. Alltid ska det hända något.
Hon tog ett skönt kort på sin lillesyster under natten, betänk att dom där hade varit ute på övning i 5 dygn och var rätt trötta. Mammas tjejer ♥.
Efter jobbet handlade jag, gjorde ärenden och stack ut i skogen med hunden, huvudet behövde frisk luft och dagsljus.
Hösttröjan har tagits fram och hunden matchar löven.
På lördagen hade jag tänkt att kolla på KM i MTB men åkte hem till mamma och pappa istället. Tog med blommor och ett glatt humör till sjuklingen och hon var rätt ynklig. Lilla mamsen ♥.
Sen blev jag bortbjuden på middag, Eritreansk mat. Inte tokigt alls, spännande och gott! Jag fick fråga personalen hur det var tänkt att man skulle äta. Det var okej att använda bestick. Tur! Hade lätt kunnat bli dålig stämning annars, med min dåliga motorik liksom.
Söndagen blev en städa-ute-dag, klippa lite och plantera lite.
Lite lagom tråkiga trädgårdsbestyr.
Lite lagom tråkiga trädgårdsbestyr.
Blev klar med tröket en timme innan junioren skulle komma hem och på en timme hinner vi lätt runt Hiboberget och tillbaka hem igen. Samma tröja, samma hund, samma berg som i fredags.
Sen kom hon, flickebarnet, hon är som alvedon för huvudvärk, bomull för en öm rumpa och bandage för en stukad fot.
Där tog den veckan slut, tack och f*cking lov... hade inte orkat med en dag till.
Hörs, hej!