Nu har vi passerat, och återhämtat oss från, 2018 med råge.
Vad förväntar jag mig av början 2019 då?
Simningen får ta lite mindre plats för intresset sviker, det är inte lika roligt längre och jag har inget uttalat mål. Det är fortfarande bra träning och toppen att varva med... men inte prio alls.
Styrketräning får mer tid. Både i boxen och bland skivstängerna. Det är riktigt roligt att ha någon form av uppåtgående utvecklingskurva. Jag behöver fortfarande hjälp med tekniken men börjar ta mig framåt.. Har satt ett mål med mina marklyft så dit ska jag ta mig.
Styrkan över huvudhöjd är minimal så den jobbar jag också på, militärpressar i massor. Sen njuter jag såklart av att vara i en positiv och peppande miljö där ingen tävlar, hetsar och ständigt jämför. Alla kör sin egen grej men tillsammans i grupp. Det gillar jag.
Styrkan över huvudhöjd är minimal så den jobbar jag också på, militärpressar i massor. Sen njuter jag såklart av att vara i en positiv och peppande miljö där ingen tävlar, hetsar och ständigt jämför. Alla kör sin egen grej men tillsammans i grupp. Det gillar jag.
Löpningen är fortfarande det som ger allra mest "må bra" per förbrukad minut men jag har ingen lust att springa i -10 eller vid 08 en söndag längre . Jag måste jobba på att acceptera min långsamhet annars kommer varenda pass bli ett nederlag och det vill jag inte. Tänker att varenda löppass just nu får vara som ett långpass fast kort.
Sen har jag det där roliga och sociala som exempelvis långfärdsskridskor, där en njuter så pass att det inte känns som träning. Mer sånt när tillfälle bjuds.
Framöver så tänker jag att det löser sig... snart nog åker cykeln fram och det är ljust på kvällarna igen.
Det kommer tävlingar som HEX, HEX-supem och Örebro Multi (som körs i år men sen läggs på is).
Vem vet vilka som fungerar?
Jag är dessutom nyfiken på Para Endurance Race 2019, ett lopp som faktiskt triggar mig lite. Som skulle kunna vara ett mål för sommarens träning. Skulle ljuga om jag inte redan nu har kollat på kängor och ryggsäck. Men det är ganska mycket om och utifall och kanske och tänk om.. osv... Det verkar som barnen vill köra i alla fall, så jag kommer mest troligt att vara där på något sätt.
Över huvud taget så vill jag inte krångla till livet för mycket. Jag ser hur (stora) barnen planerar inför sitt liv, önskar och ställer in siktet. Jag lever precis mitt i livet just nu, det jag jobbat (och fortfarande jobbar) för, passar på att njuta lite och verkligen känna efter. Känner livet i mig liksom. Utan alla de där stora frågetecknen surrandes över huvudet.
Fasen, jag har blivit rätt bra på att känna efter om jag verkligen VILL eller om jag försöker leva upp till någon annans förväntningar. Det är den där viljan som ibland får mig att kliva upp ur poolen mitt i ett pass och bara skita i att simma klart, för att jag vill och kan.
När det kommer till jobbet så vill jag gärna att det blir mer flexibelt och utvecklande, det är helt mitt eget ansvar att ha en fungerande plan och det ser ut som vi utvecklar företaget framöver.
Under vintern drabbades jag av en rastlöshet, en livsklåda, kallade vad ni vill. Så jag blev medlem i FAK och vill börja köra bandvagn, så den bollen är i rullning och något jag ser fram emot. Lära något nytt och utmana mig lite.
Sen har vi lilla kärleken som jag försöker vara öppen för, det är inte lätt alls, verkligen inte. Särskilt som människor i allmänhet har svårt för uppriktighet och jag inte ORKAR läsa mellan raderna och är alldeles för gammal för att lägga huvudet på sne och gissa. Men jag gör framsteg, absolut. Viljan finns där.
Så när jag sammanfattat en del är det dags att ta helg, den första i februari. Tiden skuttar iväg som en lite kanin med hagelbössa bakom sig. Skutt skutt!
BANG!