I ärlighetens namn var jag inte taggad på att köra en till multisporttävling i år.
Jag hade inte cyklat sen i juli och bara fått ihop tre löppass efter Skärgårdsutmaningen i början av augusti (knäont och förkylning), kände mig ur form och inte särskilt stark.
Jag hade inte cyklat sen i juli och bara fått ihop tre löppass efter Skärgårdsutmaningen i början av augusti (knäont och förkylning), kände mig ur form och inte särskilt stark.
Men jag följde med P-E på ett öppet MTB-pass med Rehabmagasinet och på vägen in så bestämde vi oss, vi kör väl då. Jag hade inget annat planerat och vi kan alltid se det som ett bra träningspass, dessutom är det en väldigt trevlig och glad tävling (trots att det är en sprint), 2016 skrev jag så här.
Så, lördag morgon åkte vi till Årsunda strand, lastade av våra cyklar och kanoten.
Resten av bilderna är antingen från Mikisrännets FB eller från mina föräldrar som överraskade med att komma och supporta under tävlingen. Det var superkul!Tävlingen började med start från stranden och vi la vår kanot längst ut för att inte trassla in oss med de andra lagen. Vi är inte särskilt startsnabba men när vi väl får upp farten så är vi med igen. Jag har kollat på filmen från starten fler gånger och fnissat lite åt kanoter som välter (kan hända vem som helst, jag välte vår vid en kontroll i Högbo) och andra haverier. Först efter några visningar kollar jag in vår teknik och ser att jag minsann börjar paddla innan P-E fått ner rumpan. Hetsen, har vi sett det förr?
Vägen från start ner till andra bojen hade en del vågor och minst en hittade in över relingen, vi har en rank kanot så vid rundningen håller vi ut ordentligt (längst upp till höger i bilden) och hittar en fin väg över till andra sidan.
Paddlingen tog 41,42 (43,35) och vi var först in till växling och nästa lag låg drygt 3 minuter efter oss.I år paddlade vi i cykelskor så på väg upp från stranden tog jag av keps, flytväst och vindjacka. Bytet gick fort... ända tills vi skulle hoppa på cyklarna utanför rutan för då saknade P-E's cykel luft i framdäcket. Det var platt, tomt, slut, kaputt liksom. Springa tillbaka in och pumpa och ut igen.
Banan är mestadels fin cykling, sandstranden är klart tyngst och på slutet av varje varv är det asfalt. Vi fick upprepa pumpningen vid efterföljande två varv för luften höll sig inte kvar, men det enda lag som kom ikapp oss var ett herrlag så vi behövde inte stimma upp oss över den detaljen, vilket jag inte gjorde heller. Cyklingen på drygt 14 km gick på 44,31 (40,31) vi behöll vår ledning och låg alltså tvåa totalt.Sen kom löpningen.
Tre varv på drygt 3 km vardera. P-E kollade på klockan i början och konstaterade att 4:45 kanske är ett för högt tempo och jag bara skrattade... Jo, sänk lite är du snäll.
Löpningen går på fina stigar, sandstrand, skogsvägar och slutligen en bit asfalt. Jag ligger konstant på en hög puls men mestadels känns det okej, det spelar liksom ingen roll hur mycket en har tränat så är tävling jobbigt och just den här gången så håller jag mig positiv nästan hela tiden. Kanske för att jag inte känner mig jagad och kanske lite för att det faktiskt kändes hanterbart. Jag försöker att inte hänga för mycket på linan och får "springa ikapp" lite på vissa partier, ingen hets dock. P-E har koll på mig där bak och jag ser och hör honom hela tiden.Bäst var det när vi passerade två promenerande par efter en skogsväg. En tant utbrister "-Dom sitter ihop!" och den andra svarar "-Jag tror inte hon ser..." Jag skrattade gott inombords när jag förstod att de trodde jag var synskadad, men visst, jag hade solen i ögonen och svetten rann så långt ifrån sanningen var dom inte.
Sista varvet på löpningen leds vi ner för en strandbank och här kommer ett damlag ikapp oss.
Så på väg upp för trapporna så har dom passerat oss och vi ligger nu totalt trea i loppet. 
Sen är det bara resten av sista varvet kvar och jag unnar mig att bli glad, dels för att vi borde hålla vår position och dels för att jag faktiskt tagit ut mig ordentligt och det är en skön känsla. Så löpningen stannar på 55,53 (59,97), så TROTS att löppassen varit färre förbättrar vi vår tid från förra året.
Galet skönt att gå i mål efter 2,24,53 (2,26,06).
Och helt slut, trött alltså, inte ont på en enda fläck.
Pulszonerna talar för sig själv.
Vi får ännu en inteckning på vimpeln, så nu blir det jobbigt till 2018!
Efteråt blev det leverpastejsmacka från kiosken, en sån med riktiga (tjocka) skivor, bregott och saltgurka. Galet gott men det är alltid lite svårt att äta efteråt pga mår illa.. men att INTE äta är värre.Kramar till familjen, en dusch och lastning av bil, sen åkte vi in till Sandviken och hittade en restaurang som såg okej ut.
Beställde en pasta Sea med scampi, räkor, grillade grönsaker med grädd- och tomatsås. HERREGUD så jäkla gott och det blev inte sämre av att det serverades med en rejäl sked till.
Beställde en pasta Sea med scampi, räkor, grillade grönsaker med grädd- och tomatsås. HERREGUD så jäkla gott och det blev inte sämre av att det serverades med en rejäl sked till.
Fick tvinga mig själv att kliva upp ur stolen efteråt. Sen var jag inte en lysande co-pilot i bilen eftersom jag somnade ofrivilligt flera gånger om...
Så Mikisrännet 2017, fortfarande ett lopp som förtjänar fler deltagare. Det är ett mysigt och välarrangerat multisportlopp som de allra flesta kan vara med på. Hyr en kanot, låna en cykel och på med löparskorna. Banan är välsnitslad och lättsprunget. Publikstödet är fantastiskt och vem vill inte bli påhejad av en funktionär med megafon??
Nu vågar jag inte säga att det är färdigtävlat för i år. Men det är inget anmält i alla fall.
Den där hetsen är ju en del av det som gör det roligt att tävla med dig :)
Tack för en rolig och jobbig dag!