Oro - en del av livet

publicerat i
Det är livet vi oroar oss över - det är det enda vi känner till.
Jag brukar ta Christina Stiellis råd att begränsa tiden vi ägnar oss åt att vara oroliga.
Jag oroar mig kort och intensivt över min familj, mina föräldrar och mina två militärer.
Vilka val dom gör.
Att dom är friska.
Att ingen skadar eller gör dom illa.
Att dom inte begränsar sig eller låter någon annan att göra det.
Att dom ser utveckling hellre än misstag.
Att dom väljer lycka. Aktivt.
Sen ligger det lite sanning i "små barn - små bekymmer", junioren har inte genererat särskilt mycket oro utan tvärtom. Hon har liksom varit ett kärlekslim, en oas av återhämtning, hopp.
Till nu. Till igår.
Det här är vår skola där vi lämnar vårt barn på morgonen med ett glatt "ha en bra dag" och hämtar med ett "tack för idag". Jag samlar fortfarande mina tankar och sorterar känslor, lite som en loop där det bubblar upp en hel del otrevligheter med jämna mellanrum. 
Det finns bara en grad i helvetet - not hot enough.
Vi fick ett informationsbrev hem från verksamhetschefen. De drabbade barnens föräldrar fick veta redan förra veckan. Men hur mycket är det som inget vet? Hur många? Hur länge?
Så den där listan med oro går att göra oändlig.
Jag villhöver en hundvalp.
För att dämpa raseriet.
 

Kommentarer :

1:a kommentar, skriven , av En förvirrad tjej :

Men fy. FAAN!! Kan inte & vill inte föreställa mig din, eller de berörda barnens föräldrars, känslor! Jävla skitmänniskor det finns!

Kommentera inlägget här :