Örebroloppet

publicerat i Tävling;
Så var det dags igen, ett nytt multisportlopp med P-E.
Sprint, 3,5 km prolog, 16 km MTB, 5 km paddling, 5 km orientering.
Sista passet vi körde innan tävlingen så bad jag om att få nåt som kändes lite fartigt och som inte skulle få mig att tappa den goda känslan från veckans paddling och cykling. Det blev backintervaller nerför, med fokus på teknik. Skön grej, det rekommenderar jag verkligen.
Vi körde vårt vanliga upplägg med att lasta bilen och se över utrustningen kvällen innan. Gå igenom det sista, bestämma vilka skor som behövs, ryggsäck eller inte... typ sånt. 
Båda två vill ha cykelskor och eftersom vi siktade på mitten av fältet och jag känner mig extra trygg med clips så var skobyte självklart. Alla växlingar gjordes vid TC och sträckorna var inte så långa så någon ryggsäck med vätska behövdes inte heller. Här susade det i magen, en sprint, hur tänkte vi då?
07:00 lördag morgon rullade vi ner mot Örebro.
Vägbeskrivningen till parkering och TC var enkel och vi kom fram i god tid. Kikade runt lite på området och lastade av/ur alla grejer. En Acron och två cyklar, två väskor, två plastlådor, två kylväskor (det är viktigt att ha med sig Pågen Funs).

Valde en ruta, ställde upp cyklarna, fixade flaskor, rörde till allt i lådan, hämtade nummerlappar och en goodiebag.

Sen satte vi oss och åt lunchen som P-E fixat, avslutade med en kaka och kaffe så det kändes lite som vi var på picknick. Skrattade lite och funderade på om vi skulle kunna tagga till innan start. Jag frågade ungefär 17 gånger om när vårt möte var, för att sekunden senare tänka på nåt helt annat och inte höra svaret.

När herrarna startat så började vi samla ihop oss, bad en åskådare att ta en bild innan informationsmötet och sen var det dags att värma upp.  Jogga runt, bli lite varm, flåsa lite, sprinta lite.
Prologen var 3,5 km snitslad bana, jag fick bestämma takten från start och gick på rött DIREKT, hade toppnotering på 183 i puls och öppnade tydligen under 5-tempo (det är snabbt för mina små ben). Vid några backar hade jag en hjälpande hand i ryggen medan tankarna for galet runt i huvudet. 
Det där vanliga, varför kan jag inte bara springa fortare, varför svarar inte kroppen, hur ska det gå... osv... Men så hörde jag P-E's röst bakom att vi öppnade fort och att vi gör det bra, dom andra är snabbare löpare bara. Så jag bet ihop och kämpade på.
Vi låg på plats 13 (av 24 mixlag) när vi kom in från prologen, inte riktigt sist, ungefär som väntat. Jag gjorde ett långsamt byte till cykelskor och fipplade länge med utrustningen så vi tappade ytterligare några placeringar. I med en gel och en skvätt vatten och sen var vi iväg med cyklarna. Nedan bild tog K-G Ekblom på ÖrebroKuriren. Vi är fokuserade och dessutom i takt.

Precis när vi kommer upp på cyklarna så säger P-E "-Nu är det våra grenar kvar!" och just då håller jag med honom. Han kollar läget efter första kilometern och jag svarar att jag återhämtar mig där bakom, sen växlade han upp och jag fick återhämta mig i 27 km/h på en MTB med vidöppen mun.
Jag bad honom innan loppet att ligga på i cyklingen, det är bättre för mig att få jaga än att han väntar in. Det skiljer typ 18 år i cykelerfarenhet så jag måste pressa lite både i hastighet och teknik. Gnisslade gjorde jag visst också, var alldeles för slut under löpningen så jag tog igen det på cykel.
Han, min kompanjon, hade nåt upplägg där alla omkörningar gjordes i uppförsbackar. Det gick ju bra men var jobbigt såklart, ett tag hörde jag bara "-kommer höger" och "-kommer vänster" sen fick jag hänga på bakom rygg. Bakom rygg innebar vid ett tillfälle rakt in i spenaten för oss båda, vi kanske höll lite för hög fart in i en trång passage. Friskt vågat, hälften vunnet.
När vi var nästan halvvägs på cyklingen såg jag att han uppfattade konkurrenter längre fram och jag ropade åt honom "-Om du ska köra så här hårt med mig så vill jag ha BETALT!!" och fick ett glatt "-Det går säkert att ordna!" till svar (då visste jag inte att det skulle bli värre). I alla fulla fall, en jäkligt kul cykling och cykeln höll. Vi kom in till växlingen som 9:a (om jag läst tiderna rätt).
Starten på paddlingen var "sådär", vi gled ut lite och jag hetsade så vi ålade oss fram en bit. Sen satt det bättre så vi fick upp farten och var 6:a vid första bojen, P-E räknade tydligen mötande och mumlade nånting om att vi nosade på pallplats vid andra bojen, jag trodde att han skämtade.
Men det stämde, vi stämplade ut på orienteringen som 4:or och nu hade vi kopplat ihop oss med lina så jag kunde få draghjälp. Vi sprang några hundra meter och P-E frågade om jag försökte orientera... jag ba "-Nej!" Jag tittade som hastigast på kartan och insåg att jag inte ens kunde fästa blicken eller hinna se nåt så kartan åkte ner i ryggfickan. Sen jäklar var det bara att hänga på över stock och sten, genom buskar och snår, här skulle det väljas smarta vägar.
Jag bidrog glatt utefter banan genom att:
1. tappa SI-pinnen så vi fick vända lite (utan den, ingen stämpling)
2. knyta skorna mitt i tätstriden (vi var fyra lag inom några meters avstånd).
Det är underligt hur mycket känsla en kan utläsa av att se en rygg, för fasen så koncentrerad P-E var, han stannade inte en sekund utan tog allt på uppstuds utan att se bakåt och hade riktningen klar framåt på nästa kontroll och nästa kontroll och... ni fattar... han hade vittring på mål OCH en plan. Starkt!! 
Jag pep till när vi brakade igenom ett parti med knähöga växter för det gick så himla fort, jag hann inte se var jag satte fötterna längre... allt medan det susade i öronen, svetten rann i ögonen och jag flåsade med öppen mun och snörvlade (det är liksom ingen vara-snygg-sport det här).
Jag hade tappat räkningen vid  kontroll 8-9 och såg de andra lagen på håll, snart nog skymtade jag tävlingsområdet på håll och när vi kom närmare så hörde jag speakern:
"-HÄR KOMMER MÅNGA LAG SAMTIDIGT, NU GÄLLER DET ATT HITTA SISTA KONTROLLEN, VAR KAN DEN VARA?"
P-E visste såklart.
Det var bara att hålla ut och ihop sista biten och jag var sååå glad när vi gick i mål, i rygg på ett annat lag. Sekunderna senare hör jag speakern gratta oss till tredjeplatsen, jag vänder mig till P-E och frågar om vi verkligen kom 3:a! Är det SANT? Det är ju skitbra gjort av oss.
Den lyckan alltså, det bubblade av glädje i bröstet samtidigt som jag var helt utmattad, klart värt varenda steg och droppe svett.
Tiden blev 2:22:35

Vi kom in FYRA sekunder efter 2:orna.
Så vad ska jag säga?
Tack så jäkla mycket till min lagkamrat som tror på mig, mer än vad jag själv gör ibland, och får mig att plocka fram ytterligare lite mer när det behövs (och dessutom står ut med mig). 
Tack så mycket till Hälsinglands Multisport som ännu en gång lånar ut en Acron åt oss.
Stort tack till Örebroloppet för en superkul och väl anordnad tävling!
Efter loppet blev det PizzaHut, galet hungrig så det smakade extra bra.
Sen var det hemresan kvar...
Jahapp, nu har vi kört en tävling på 7:20, en på 11:35 och en på 2:22... är det 24h nästa eller?

Kommentarer :

1:a kommentar, skriven , av Mellansyster:

Du är så jäkla cool!! så roligt att få läsa om det!

Svar: Tack fina syster, det var verkligen en upplevelse 😄
Lise-Lott

Kommentera inlägget här :