Skärgårdsutmaningen 2016

publicerat i Swimrun, Tävling;
Vi stod på startlinjen för tredje året på raken, Malin och jag.
Vi börjar med en filmsnutt från Mattias Sundberg, för att hamna i rätt stämning.

Är man observant så syns det att vi är ensamma "på pallen" i år, precis som 2014. Däremot hade vi mer sällskap efter vägen, sånt är alltid roligt.
Morgonen börjar som vanligt med frukost och eftersom jag numera känner min kropp ganska väl så har jag ingen märkvärdig uppladdning. Samma gröt med lite extra lingonsylt (banan på vardagarna, mammas hemkokta sylt på helgerna), en smörgås och en kopp kaffe. Inte äta mer än nödvändigt.
Började dricka sportresorb när vi hämtade Malin, jag gillar inte sportdryck men resorb går bra, den är lättdrucken. Sen rann tiden iväg ganska snabbt, hämtade startkit, nervös-kissade, lyssnade på genomgången, bytte om och packade vår Enskärs-påse, fyllde fickorna med gels och ställde upp oss på startlinjen.
3-2-1 Kööör och där var vi iväg på prologen och mot den jobbigaste delen av banan.
Löpningen är alltid tung i början, får tänka på att luta mig framåt, frekvens istället för kraft, jag klarar det här, det är bara jobbigt och jag orkar, kroppen försöker lura mig till att ta det lugnt. Som kronan på verket så är sista biten löpning i lös sand så när vi når vattenbrynet är min puls uppe i 178, tant är 42 år så det är min maxpuls, typ. Tar några tag tarzansim, Malin ropar "-Kör!" och vi simmar iväg, rundar bryggan och tar sikte mot den lilla stranden längre bort.
Vid nästa löpning fram till Storsjön så längtar jag efter att få vila lite, känner mig som en disktrasa men VET att jag hämtar igen mig snart.
När vi kliver i Storsjön ligger min puls på 165 och Malin lägger sig först, redo att veva på över sjön. I år har hon blivit en målsökande torped i vattnet och halvvägs över sjön känner jag livet i mig igen, sköljer munnen några gånger och försöker identifiera andra lag. Sjövattnet är behagligt och vi simmar på ett eget spår hela tiden.
Löpningen till Piptjärn är fin-fin slingrande stig,.. När vi nästan är framme ser vi en av våra klubbkompisar liggande vid stigen i smärtor, hälsenan låter det som. En klapp på axeln och vi fortsätter framåt, dom reder sig. Pipsjön är en kort och rak simning genom näckrosor och sjögräs, kliver upp och får höra att funktionärerna har koll på den skadade, tar en gel och fortsätter mot "den fruktade grusvägen".
Löpningen går bättre än tidigare, vi har känning på några andra lag och slipper fokusera på att det är såååå trååååkigt med slät väg. Istället har vi koll på avståndet till nästa lag och blir glad av att det krymper mot slutet, oklart om det beror på dom eller oss men det kvittar.
Här kommer första havssimningen (förutom den första inne på Stenö förstås) och vi möts av tjock dimma, riktigt tjock dimma, inte ens den första stora Head-bojen syns. Här är en bild som Lotta knäppt på Team Kilafors i dimman längre ut när solen bryter igenom:
Malin ligger först och simmar ut en bit där vi möter en paddlare som pekar riktningen, ut åt höger. Vi frågar om inte kajaken kan lägga sig i siktlinjen tills vi ser flotten och det gick såklart bra, när vi signalerar att vi ser flotten och nästa boj så lämnar kajaken oss och går tillbaka och möter nästa lag. Vi är tacksam för alla paddlare, extra tacksam en sån här dag med dimma som ingen räknat med, dom hade verkligen fullt ös hela tävlingen.
Sen pinnar vi på över Tuppsundet  till Grimskär, fina stigar och sen en kort simning över till Lockskär där den här underbara hejarklacken väntade med skönsång och galej på sin flotte, foto Kalle Nordgren:

Dom har tagit det här till en helt ny nivå som alla deltagare uppskattar, kanske nån ö på korta utmaningen hänger på nästa år? Stenskär? Sandskär?
Vi planade ner i vattnet skrattandes, navigerade oss fram mellan stenar och tog sikte på Brunbärsharet, där är det en kort löpning och sen kommer  den yttersta simningen över till Enskär. Lotta knäppte den här bilden på oss när vi klev i och simmade:

Vattnet var varmare än tisdagens 12 grader, det var ju bra, men när det kommer såna kalla stråk under simningen så ryser man till i alla fall. 
Väl uppe på Enskär tog vi sikte mot energistationen och en kopp med rykande hett kaffe vid Görans stuga, sen var det dax för stenhopp runt yttersta delen av ön. Här hade vi sällskap med två mixlag i början men dom rann ifrån oss. Jag gillar den här delen av banan, pulsen ligger stabilt och våra acceleritas har grymt bra fäste på klippor och stenblock.
In i skogen och över ön, en kort vadning till Orn där mamma, pappa, äldsta barnet och J väntar. Två simningar kvar. Amanda fotograferade:

Alla dessa "moves" och miner vi gör alltså.
Sandskär nästa, på den här simningen passerar vi ett mixlag!
När vi kommer ut på Sandskär så är det bara fina barrstigar kvar och mina knän har tröttnat lite, det känns ömt och aningen stelt men fullt hanterbart.
Sista simningen på dryga 900 meter kvar, vi låg 2 minuter efter ett mixlag vid passeringen på Sandskär, simmar om dom och lyckas komma i mål 5 minuter före.  Äääälskar att det är långa simningar på slutet.
Sen är det målgång kvar.
Och kramkalas!

Vi kapade 10 minuter från förra året men det bästa av allt är ändå att vi under tävlingen känner att det här är riktigt kul att göra tillsammans, i år igen.
Det är magiskt (ja, jag vet, uttjatat begrepp men väldigt sant ändå) att få dela en sån här dag med varandra. Jag skulle inte göra det här med någon jag inte litar på för det krävs ganska mycket av mig att be om hjälp medan det är enkelt att hjälpa till när en känner sig stark och i balans. För mig, att kunna säga till min Malin att jag är trött och behöver lite stöd och hon förstår, det är fint!.
Swimrun är ett samarbete och en naturupplevelse.
Vi ses nästa år, vi har ställt in siktet!

Kommentera inlägget här :