Hofors Adventure Race 2015

publicerat i Tävling;
Då var den gjord, multisportdebuten, och det kändes ungefär som förväntat fast bättre och roligare.

Men vi tar det från början, lördag kväll ägnades åt att packa lådor och lasta bilen med cyklar och kanot. Otroligt nog gick allt upp på taket och planen för morgonen var solklar.


Strax efter 06 på söndag morgon rullade P-E in och då hade jag hunnit koka ägg, blanda resorb och reservflaskan med sportdryck till hans cykel, dessutom var jag påklädd och nästan vaken, bara en sån sak.
Så 06:30 rullade vi mot Hofors och första stoppet gjordes vid Tolvens badplats där vi lyfte av kanoten, fixade kartstället, knöt fast resobflaskorna, la fram flytvästar och paddlar (tyvärr glömde jag att lägga ur energipåsen till paddlingen, oops).


Väl framme vid Tävlingscentrum så lyfte vi av cyklar och valde en ruta med stor omsorg (hcp-plats), fixade med filt, kylväska och våra fullpackade lådor.


Sen hämtade vi vårt startkuvert med västar, kartor, plastfickor, SI-pinne och ett sånt kort för manuell stämpling till prologen. Jag får lite susningar i magen av att titta på såna "riktiga" kartor, mitt ansvar blev att bära kartor och hålla reda på stämplingar, både manuella och såna med SI-pinne. Superbra av P-E att ha med en sån liftkortshållare (typ jojo) som vi satte fast pinnen i, tejpade extra och nålade fast i min väst. Vi mötte ett lag som tappat sin pinne, dom bröt tyvärr (dom hade kunnat stämpla manuellt dock).


Medan P-E förnöjsamt (det fanns tydligen några bra vägval att göra) kollade kartorna så passade vi på att äta frukost och dricka kaffe, grymt skönt att kunna sitta i lugn och ro med en ostmacka och bara insupa stämningen (och kolla in alla snygga cyklar).
Vi passade på att testa några delar av hinderbanan och jag insåg snabbt att repet blir för svårt alt. tar för lång tid för mig, så det blir 20 burpees/misslyckat moment, men en får ta emot hjälp på första två hinden som är nån stång och ett typ bord (här slänger jag med hittepå-termer rakt igenom). Fint så. För resten klarar jag och armgången gick lättare än vad jag trodde.


Här står vi startklara! I vår ruta ligger cykelskor, hjälmar och fullpackade ryggsäckar och väntar på att vi ska komma tillbaka från prologen. Allt dubbelkollat. Lika nervös som vanligt, fast det känns bättre när en vet att det kommer ta runt 7 timmar... då är inte de första 2600 metrarna så himla avgörande.

Vi valde att köra med dubbla skor så jag stoppade ner framändan på mina löparskor i flashållaren och drog ett spännband runt ramen vid cyklingen. P-E tänkte ytterligare ett steg och tog ett par skor till prologen (eftersom han skulle simma) och hade sina vanliga löparskor redo under sadeln på cykeln. Fungerade riktigt bra.

Nu har jag lite dålig koll på tidsordningen under tävlingen. Lyckades i all iver att stämpla en kontroll från korta banan (trots att jag hörde "-inte den, inte den, det är inte våran") men det gjorde tydligen inget... jag tänkte nästan sätta mig ner där ett tag. 

I början fick jag frågan om jag hellre gick obanat och lite besvärligt än grusväg och alla såna där beslut överlät jag till P-E, han fick avgöra vad jag klarade för vägval. När vi bytte till cykel för andra gången så hade vi ett herrlag bakom oss som upptäckt att dom fick springa mycket längre sträckor och det stämde ju, vi vann tid och distans på att gena där det gick (med mina korta ben). Jag springer inte så fort, allra helst inte på grusväg, där dör jag lite.
 
Hinderbanan fixade jag på dryga 4 minuter, inklusive burpees och några hjälpputtar över de höga hindren.
 
Paddlingen var riktigt rolig, dels för vi knappade in lite tid på framförvarande och dels för att det var förbannat vackert och det flöt på bra. Jag som redan hade gjort min hinderbana kunde ta i ordentligt (vilket känns i överkroppen nu). Vid ett tillfälle doppade vi relingen i vattnet, det blir lätt så när en tar i ordentligt.

Karta över hela tävlingen, älskar min Suunto Ambit! Rött är hög ansträngning, jag fick akta mig lite för mjölksyra eftersom den ger mig magont, att gå en stund hjälper. Vid någon lång uppförsbacke på cyklingen fick jag en hjälpande hand i ryggen, vilket var skönt.
Måste påminna mig själv om att jag bara cyklat i två månader och paddlat i en månad... fast jag vill gärna vara bra direkt.. helst. Men om en ändå ska ha perspektiv så sprang jag mina första 5 km för drygt två år sen.. bara en sån sak.
 
Jag är sjuuukt imponerad av P-E's orientering, inte ovanligt att jag fick höra "om drygt 30 meter kommer en nästan osynlig stig", "springer vi obanat över här så blir det fint sen", "det vi tappar i fart nu tjänar vi på distans", "den här passagen är lite brant men det går bra" och bäst av allt "nu är vi strax framme".

Vid ett tillfälle låg ett herrlag i våra hasor ner från en höjd mot en grusväg, väl nere vek herrlaget höger på grusvägen och vi brakade rakt över, genom sly och över ett dike, för där bakom låg "en osylig stig" som tog oss nästan raka vägen till nästa kontroll. Sen såg vi inte dom förrän vid nästa cykling.

Vid ett annat tillfälle fick vi vittring på ett mixlag som sprang framför oss på en grusväg, och där kroknade jag lite, tänkte att jag aldrig kommer att springa ifatt dom två, tänkte att jag inte orkade mer... tänkte att jag är världens sämsta lagkamrat som inte kan svara upp... tänkte att....  precis då stannade dom, kikade på kartan och vek av upp i skogen.
Men vi då? Ska inte vi också upp där? Hallå kartläsaren? 
P-E lugnade mig med ett "-Dom vek av för tidigt, det där är fel, vägen kröker lite åt höger där framme och strax efter ligger vår stig." Precis så var det faktiskt. Det fanns ingen anledning för mig att ifrågasätta kartläsaren för där gick en fin barrig skogsstig som tog oss nästan ända upp till ett hygge och där i hörnet satt kontrollen. Sjukt imponerad! Särskilt som jag sprang bakom och flåsade mellan tuggorna på en kanelgiffel, samtidigt som jag kollade statusen på gelsförrådet.
På väg tillbaka på samma grusväg vände jag mig om flera gånger för att se om vi hade nån flåsande bakom oss, frågade P-E om dom inte borde dyka upp snart... han svarade bara "-Dom har ingen aning om var dom är just nu!" och tänka sig att det var EXAKT vad dom sa vid målgången senare. Dom hade tappat orienteringen och förlorat nästan en timme på det lilla misstaget.

I alla fulla fall. När vi varit ute i dryga fem timmar, eller så, så börjar energin tryta för mig. Jag hör inget annat än flås och gnäll från mig själv... hade några kreativa tankar på att kasta bullar i nacken på P-E om han sa "lång grusväg" eller "brant stigning" en enda gång till.
Där ville jag vara lyckligt ovetande.
Men efter några extra gels, vaniljbullar (Pågen Funs ♥), en sugtablett och ett löfte om pizza efteråt så kändes det bättre. Tills vi kom till slalombacken, satan i gatan alltså, den var riktigt brant. Dessutom hade dom satt kontrollen UPPE i en liftstolpe på toppen, eftersom pinnen satt fast i min väst så... var det bara att klättra upp, inget blir bättre av att tänka efter såna gånger. Bara gört!

Vid ett tillfälle när det var stökig cykling så tänkte jag att jag kör på tills jag ramlar av, hellre det än clipsar ur och går en enda gång till. Detta trots att jag faktiskt hoppat över både ett och två träd av ren lathet. Jag gjorde några SPD-vurpor också, men bara på mjuka och leriga ställen, jag har bara cyklat tre vändor med cykelskor innan och det räknas väl som bra inkörning? 
 
När vi till slut kom tillbaka från skogen inför sista cyklingen så kändes det toppen, bara ett fåtal kontroller kvar sen är det klart, ingen mer löpning. P-E hade dock sin hinderbana kvar som avslutning.. inte helt lätt att köra den efter drygt 7 timmar i farten men som kronan på verket eller grädden på moset så sätter han repklättringen på första försöket och vi kan skutta i mål efter 65 kilometer på 7 timmar och 20 minuter. 1:50 efter vinnarna och det var fortfarande 10 lag kvar ute på banan (inte sist var min önskan). 
 
När jag hör, och framförallt, ser hur glad P-E blir så förstår jag att vi kan vara nöjda med vår insats! Även jag alltså. Kroppen höll, lagkamraten höll, cykeln höll, inte ett enda hål i kanoten, ingen missad stämpling.
Om jag vill göra det igen?

Jaaa! 

Allt det där fina och roliga tar över det där trötta, smutsiga och jobbiga. Nästan alla som passerar målportalen ser ut som vinnare, glada och trötta vinnare.
All heder åt den glada tävlingsledningen, alla medtävlande som hälsade käckt efter banan, all publik som hejade på, fotografen i toppen på slalombacken, funktionärerna som räknade burpees... allt!

Har du orkat läsa allt osammanhängande ända hit så finns det bilder från tävlingen HÄR.

Kommentarer :

1:a kommentar, skriven , av Marre:

Grymma ni är! Kul racereport, är lite sur att jag räknade burpees i stället för att tävla själv. :)

Svar: Tack! Du gjorde nyss en annan strålande prestation, jag beundrar alla som gör en Ironman! Grymt starkt!!
Lise-Lott

2:a kommentar, skriven , av Mallan:

Helt fantastiskt! Vilken prestation av både dig och P-E! Mäkta imponerad!

Svar: ❤️ Tack snälla, nu kan vi cykla massor tillsammans 😊
Lise-Lott

3:e kommentar, skriven , av JOUKO HYVÖNEN:

Det var spännande och väldigt intressant och läsa din berättelse om er resa från Högtomta till
Hammardammen,Hoforshallen ,Punkt 222,Tolven ,Tolvberget.Kaptensberget,Viby fäbodar ,Gårdsjön,Kolgården,Hoforsbacken med omnejd,och genom Värnaskogen i mål.Som banläggare är jag imponerad av prestationen och glad att ni kom.

Svar: Åhhh, vi kommer absolut tillbaka igen! Riktigt fin bana med stor variation och många olika vägval, det gillade jag! Tack för i år.
Lise-Lott

4:e kommentar, skriven , av Anonym:

Häftigt! Eftersom det står multisport också på mina tränings- och tävlingsprylar antar jag att detta måste provas på. Kul rapport! /Christian H

Svar: Jaaa, klart du ska prova, vi måste vara fler lag nästa år :)
Lise-Lott

5:e kommentar, skriven , av Robex Lundgren:

fint

Svar: Tack :)
Lise-Lott

Kommentera inlägget här :