Skärgårdsutmaningen 2015

publicerat i Swimrun, Tävling;
Tja, dagen började med gröt, som vanligt.
Packade de sista prylarna och blandade två flaskor med resorb, en till morgonen och den andra ut till energistationen på Enskär. Det utlovades strålande sol.
Väckte lillan och fick håret flätat av tonåringen, sen gav vi oss iväg för att lämna barnet och hämta min teammate. Vi laddade med den här låten i bilen, på hög volym. Såklart.

Stämningen var på topp när vi kom fram till stranden, dimman var precis på väg att lätta, solen kämpade sig igenom och musiken från tävlingsområdet mötte oss redan på parkeringen.
 
Vi bara log och sträckte händerna i luften.

Vi hämtade ut vårt startpaket med röda mössor, chip och rolig goodiebag. Hälsade på det andra damlaget, Team Surfspot... topp 2 av alla damlag i Sverige, dom är grymma.

Den här gången skulle vi värma upp, få upp pulsen lite och mjuka till morgonstel kropp. Kanske skulle jag slippa en rusande puls första kilometrarna... kanske inte. Starten är alltid ett gissel för mig eftersom jag helst vill slänga mig i ett dike och gråta i fosterställning. På riktigt alltså.
Det ser ut som jag tyckte det var kul, men det finns andra bilder i arkivet som visar något helt annat. Ett rött ansikte och dubbelvikt flåsande. Typ.

Prick kl 10:00 gick startsignalen och vi var iväg, nästan 120 personer sprang över stranden och ut mot prologen som skenande hästar (eller små bergsponnyer för min del).


Jag gissar på att jag hann springa 150 meter innan jag TAPPAR min ena paddel, trampar på den och knäcker den i två delar. WTF, vad gör vi nu? Efter någon sekund säger Malin att den som simmar först (vi varvar oss emellan) får ta paddlarna, och nu släpper vi det, okej? Ja, så gör vi.
Sen var vi igång, första simning fick jag ta ut en del eftersom det blev lite trångt ett tag, andra simningen var 700 meter i Storsjön och den gick bra och löpningen fram till Pipsjön var kontrollerad, simningen här var inte heller några problem. Simma kan vi och det var inga problem alls att vara utan paddlar i lina, den sträcktes inte en enda gång.
Så här ser banan ut och när det är orange färg så har jag det lite flåsigt, kan man säga. Våtdräkten sitter precis åt över magen så andningen hamnar väldigt högt upp, om ni förstår hur jag menar? Det blir flåsigt helt enkelt. 
Sista biten grusväg utmot havet så får jag många peppande ord från M, många, många. Inte en enda gång vänder hon sig om för hon hör säkert hur nära jag är... på flåset.
Sen ramlar det på några simningar och vid ett tillfälle påkallar en paddlare M uppmärksamhet (det stod en båt ivägen för bojen vi siktade på) och jag hojtar åt henne också... fast hon hade redan hört... och var snabbt i linje igen. Svårt det där, att kommunicera i vatten med badmössa på.
Simningen på dryga 700 meter till Enskär var varmare än förra årets 12 grader men rätt bråkig med vågor och stök. Lite som att simma i en tvättmaskin, tack och lov för de stora bojarna.
Men medan vi ligger där och simmar med ett herrlag framför och ett mixlag bredvid så slår det mig vad trygg jag känner mig. Inte bara av närheten från kajaker och båtar utan mest av att jag VET att jag kan det här. Jag orkar simma igenom vågorna och är inte rädd en enda sekund, mer uppfylld av naturen. Skum och överväldigande känsla. Själva kärnan av Swimrun tror jag.
 
Upp på Enskär och energistationen i sikte, hade sällskap av ett mixlag ett tag, bytte några ord på vägen. Kom fram till stugan och drack resorb och fyllde på med gels i bältet (fixar inte sportdryck, men gels går ganska bra), pinnade vidare mot äventyrsdelen. 1500 meter stenhopp. Där kom jag in i ett flow, kände mig skärpt och närvarande, skönt att få ha en sån stund efter 3 timmars tävlande. 
Väl ute på stigarna så blev det tungt igen och det syns på pulsen, snart nog blir det lite lättare terräng som sen övergår till tyngre sandstrand. När vi vadar över till Orn möter vi tonåringen, gåendes mot oss för att hämta sin tappade paddel.
Hennes lagkamrat har skadat sig och kan inte springa, alls, så dom ser inte jätteglada ut och det kan jag förstå. Dom har grym kapacitet och är som torpeder i vattnet. Deras tid kommer, snart nog.
 
Vi passerar läkarkontrollen på Orns udde och M tar simningen på 780 meter över till Sandskär och sen är det fin-fina skogsstigar som leder oss till sista simningen mot Stenö. 940 meter med lite vadning på mitten, så där lagom pulshöjande och jobbigt för låren.

Här är vi på väg upp ur vattnet.

Jag ser M's familj, min dotter (med kameran) och mina grannar (!), blir så himla glad. Ja, det kanske syns?
Sen var det bara några hundra meter kvar till mål. Sjukt skönt! Ifjol hade vi en tid på 4:35 och i år landade vi på 4:39, men banan var ca: 20 minuter längre iom att prologen tillkom (2 km löpning, 500 meter simning).
Helt okej, vi var inte sist, vi var liite snabbare än i fjol, men det finns mer att ta av... alla gånger.
Vinnarna hade hunnit duscha och byta om innan vi kom i mål, men det blundar vi för va?
Bra jobbat!! Vi fick superfina priser, bara bra grejer alltihopa. Nästa år blir det garanterat fler damlag så vi kommer få kämpa för pallplats... för första gången.

Medan vi var glada och rosiga så kom juniorerna gåendes över mållinjen, inte fullt lika glada och mammahjärtat sved till lite där ♥. Fasen också.
 
Efter dusch och hårborste så bjöd Stenö Camping och Hälsinge Pilsener på öl och korv, det kan ha varit det godaste jag ätit på länge. Magisk känsla att sitta där bland alla i röda finishertröjor och bara koppla av och njuta. 

Det finns så mycket att skriva om ett sånt här lopp, många små detaljer som den varma saften och hjälpande handen på Brunbärsharet, laget som bar med sig tonåringens tappade paddel över hela Enskär, laget som hjälpte andra upp ur första sjön, killarna som blev så glada när vi hittade deras tappade paddel mellan två stenar, familjen som bakat chokladbollar och gjort en egen energistation i skogen, multisportarna som byggde målområdet, paddlarna som bevakar oss på nära håll, alla båtar... ja, ni förstår... det hinner hända mycket under 5200 meters simning och 17,8 km löpning i Söderhamns vackra skärgård.
 
Så tack för oss, vi kommer igen.
 
 
Här har Mattias klippt ihop en film från kajaken, på land och vid målområdet. 15 minuter nöje, jag lovar!
 


 

Kommentarer :

1:a kommentar, skriven , av Siv Larsson :

Fasen vad ni är bra, är imponerad av er! Blir själv sugen på att komma igång med träningen för att ev vara med nästa år.....men då var det ju det där med simming😵 inte min starka sida..

Svar: Jaaa, klart du ska vara med :)
Vi gick två simkurser innan första tävlingen, så vi hade bara simmat i 6 månader före. Men det gick :)
Träningarna utomhus är klart roliga också!
Lise-Lott

2:a kommentar, skriven , av Siv Larsson :

Kanske får komma ut nån kväll så får du ge lite tips på träning, prylar mm?!☺ har kollat på crawlkurs å då ska man tydligen ha baddräkt, vart fasen köper man en baddräkt i den här stan som man kan prova först?

Svar: Kom ut du!
Jag skulle köpa baddräkt och glasögon på badhuset, dom är gjorda för klorvatten och sen vet du vilken storlek du behöver till nästa gång.
Kurserna som Simsällskapet har är toppen, lika så Pulstränings.
Lise-Lott

Kommentera inlägget här :