Vi spenderar några dagar utan bil, leker ute och inne på hemmaplan. Snön ligger tung på träden bakom huset och termometern visar envist -15.
Äntligen (!) blev det måndag och jag hängde på telefonen så fort verkstäderna vaknat efter prinskorvar och sylta. Kom in direkt blev svaret från mekanikern.
Be lillans pappa om hjälp att bogsera bilen, jag får sånt samvete av att se min far frysa i kylan så han slapp den här gången. Tänk att jag aldrig ska klara mig själv!
Freeezing! Merinoullsbuffen klarade mig från den värsta frosten inuti bilen på väg in. Lämnade in skrället, fick en fråga om kamrem och höll på att kräkas av nervositet... men tänkte att jag inte ska tänka det värsta, men gjorde det ändå. Typ.
Mot kvällen fick jag skjuts till coreträningen av fina, fina M. Hon frågade om jag var intresserad av att träna innan träningen och det var jag INTE, jag var INTE sugen på att springa i 8 minusgrader när jag frusit hela dagen.
Vad jag svarade?
Självklart svarade jag "-JA, absolut, det vill jag gärna!"
För se, det är sant det där med att man inte ångrar ett träningspass. Jag menar, se bilderna, skogen är fluffig som små anddun och alldeles tyst och mörk. Det enda som hörs är två tjattrande löpare som flåsar fram med sina pannlampor.
Granen var klädd, den får nog hålla sig några veckor till.
I morse tog jag bussen till badhuset, kom lite senare än de andra morgonpigga kamraterna och försökte hasta mig igenom uppvärmning och teknik. Sen serverades vi ytterligare ett bra pass, otroligt bortskämd med pålästa träningskompisar!
Jag fick ihop 2800 meter (övriga dryga 3200 meter) och kaffet efteråt smakade underbart, det var några minuters total avkoppling medan vi satt och pratade. Den där känslan av att vara nöjd och tillfreds, den kommer inte självmant när man hastar fram, den kommer när man andas ut, tömmer huvudet och är närvarande.
Sen fick jag skjuts hem och kort därefter ringde verkstaden, dom hade hittat felet. Elektroniskt är det närmsta jag kommer att orka beskriva det som. Elektroniskt OCH fransman. Men nu går den och jag känner mig fri :)
Nu ska jag fixa lite hemma... sånt jag skulle gjort för länge sedan!
Äntligen (!) blev det måndag och jag hängde på telefonen så fort verkstäderna vaknat efter prinskorvar och sylta. Kom in direkt blev svaret från mekanikern.
Be lillans pappa om hjälp att bogsera bilen, jag får sånt samvete av att se min far frysa i kylan så han slapp den här gången. Tänk att jag aldrig ska klara mig själv!
Freeezing! Merinoullsbuffen klarade mig från den värsta frosten inuti bilen på väg in. Lämnade in skrället, fick en fråga om kamrem och höll på att kräkas av nervositet... men tänkte att jag inte ska tänka det värsta, men gjorde det ändå. Typ.
Mot kvällen fick jag skjuts till coreträningen av fina, fina M. Hon frågade om jag var intresserad av att träna innan träningen och det var jag INTE, jag var INTE sugen på att springa i 8 minusgrader när jag frusit hela dagen.
Vad jag svarade?
Självklart svarade jag "-JA, absolut, det vill jag gärna!"
För se, det är sant det där med att man inte ångrar ett träningspass. Jag menar, se bilderna, skogen är fluffig som små anddun och alldeles tyst och mörk. Det enda som hörs är två tjattrande löpare som flåsar fram med sina pannlampor.
Granen var klädd, den får nog hålla sig några veckor till.
I morse tog jag bussen till badhuset, kom lite senare än de andra morgonpigga kamraterna och försökte hasta mig igenom uppvärmning och teknik. Sen serverades vi ytterligare ett bra pass, otroligt bortskämd med pålästa träningskompisar!
Jag fick ihop 2800 meter (övriga dryga 3200 meter) och kaffet efteråt smakade underbart, det var några minuters total avkoppling medan vi satt och pratade. Den där känslan av att vara nöjd och tillfreds, den kommer inte självmant när man hastar fram, den kommer när man andas ut, tömmer huvudet och är närvarande.
Sen fick jag skjuts hem och kort därefter ringde verkstaden, dom hade hittat felet. Elektroniskt är det närmsta jag kommer att orka beskriva det som. Elektroniskt OCH fransman. Men nu går den och jag känner mig fri :)
Nu ska jag fixa lite hemma... sånt jag skulle gjort för länge sedan!
Men ååå, jag tycker så förjäkla mycket om dig ja vettu!
Det här är en feel-good-oas. Tack för att du delar med dig på ett sånt härligt sätt.
Och du klarar dig ju visst själv, mer än många andra. Jag beundrar dig på så många sätt. Du är så himla bra. Både invärtes och utvärtes (jaaa, sjukt avis på alla dina muskler).