Mitt tandemhopp

publicerat i Allmänt;
Igår var det ÄNTLIGEN dags för tandemhoppet jag fick i födelsedagspresent.
 
Yngsta syster tillsammans med hennes kärlek hoppade också. Jag började dagen med att nyktra till lite efter kräftskivan, äta frukost, förbereda lunch och försöka få på lillan något annat än hennes kära sommarklänning.
 
Lite kort så fungerade det så här:
 
Vi blev välkomnade och fick välja vem vi ville hoppa med och så här i efterhand så kunde det inte blivit bättre, syster fick ta den lite mer vildsinte och jag valde den som såg mest trygg ut och påpekade min fallenhet för åksjuka.
Vi fick på oss overaller och sele, med tillägget "-Rör inte remmarna!", lillasyster fick sina remmar justerade och avslutade med att dra åt lite till själv. Instruktören gjorde om ytterligare en gång, spände ögonen i syster som drog åt en gång till. Till slut fick han säga till, låt bli remmarna... hon gjorde det nog helt omedvetet ;) men det såg roligt ut.

Snygghjälmar och snygglasögon!
Sen blev det en promenad ut till planet och en sista uppmaning att ha kul, resten skulle dom sköta.

Jag hade hört ett antal berätta om att det var svårt att andas, lösningen på det problemet var helt enkelt att stänga munnen. Så det slapp jag uppleva.
Jag förväntade att känna mig nervös eller rädd men det ögonblicket infann sig aldrig. Jag blev orolig under några sekunder när jag råkade rapa i planet på väg upp (det tar ca: 15-20 minuter att ta sig upp till 3500 meter) för det är första tecknet på åksjuka för mig, men det gick över. Det kändes helt okej för mig att lämna över ansvaret till någon annan, göra som jag blev tillsagt och bara njuta.
Det var en annan hoppare som skulle av på 1500 meter och när han öppnade rullgardinen så kände jag att det här är livet, lyllo honom som har här som hobby. Lyllo instruktörerna som får vara delaktiga i så många människors häftigaste ögonblick...
"-40 sekunder!" 
Syster fick hoppa först och försvann snabbt tr med ett käckt "-Nu kööör vi!" och sen var det min tur att hasa mig fram till kanten och böja in benen under planet. Den känslan! Det är nu vi gör det, skulle något hända så är det så här det ska gå till. Helt och hållet närvarande, ögonen öppna och jag gav instruktören en tumme upp av lycka och han vek snällt in armen mot kroppen igen.
Jag visste att skärmen skulle ut när han höll i huvudet och det var mycket mjukare än jag föreställt mig. Jag fick se höjdmätaren med jämna mellanrum och styra skärmen, så jäkla coolt!! Resan ner var verkligen fridfull och njutbar, extra häftigt när vi gled igenom ett moln. Jag såg att syster snurrade på ordentligt där nere och jag fick prova på lite också, typ som världens största slänggunga!
Landningen gick också mycket smidigare än vad jag räknat med, supermjukt och bekvämt.
 

Det gick inte att sluta le, lyckan bubblade i bröstet och känslan går bara att beskriva med ett ord.
IGEN!!!!!
 
Prova själv på Skydive Mohed och jag lovar, du behöver INTE vara modig. Det är bara att lämna över kontrollen, hänge sig och göra det!!!
 

Kommentera inlägget här :